torsdag 28 juni 2018
136. J. K. Rowling: Quidditch Through the Ages
Det här är ännu ett alster i genren potteriana, författat av J K Rowling själv, men i fiktionen ett verk av quidditchhistorikern Kennilworthy Whisp. Det blir i det här sammanhanget tydligt för mig vad jag inte insåg när jag läste böckerna, nämligen i hur hög grad quidditch faktiskt är en parodi på fotboll. Här finns kapitel om sportens barndom, hur den utvecklats från planlöst (pun intended) hystande av bollar till dagens internationella begivenheter och inte minst om de många personligheterna. Någon gång blir det lite repetitivt, men ofta är det ganska roligt. (USA har förstås sin egen variant.)
Den här ljudutgåvan innehåller mycket bonusmaterial utöver den version som tidigare har kommit ut i textform. Ett långt sådant avsnitt handlar om VM 2014, där den gamle bekanten Viktor Krum är med. Korrespondent i Patagoniska öknen för Daily Prophet är ingen mindre än Ginny Potter. Allra sist är det nästan radioteater, för då pågår tydligen en match i bakgrunden, och den som refererar åt oss är slaskjournalisten Rita Skeeter, en av mina verkliga favoriter bland birollerna i heptalogin. Hon har inte förändrats under de år som har gått, som tur är.
söndag 24 juni 2018
135. Anna Jansson: För dem jag älskar
Anna Jansson håller sig på Gotland (som senast), även när hon inte skriver om Maria Wern. Den här långnovellen/kortromanen handlar om en annan kvinna i yngre medelåldern med lite trassligt privatliv. Hon kommer och hälsar på sin åldriga mormor på Gotland, när hon behöver få paus från trasslet, och hamnar mitt i en gammaldags bymiljö där man hjälps åt med det som ska göras, till exempel fårklippning. Men det är inte mer gammaldags än att det också finns en flyktingförläggning och att den på ett möjligen något förutsägbart sätt spelar en roll. Annars är det mys och spänning i lagom proportioner (och en katt!).
fredag 22 juni 2018
134. AC Collin: De lämnade
Kanske är den här novellen bättre att läsa än att lyssna på. Nu finns den bara som ljudbok, så det får vi aldrig reda på. Jag har i alla fall svårt att följa med i vad som är tankar och verklighet (tror jag), när fyra personer är instängda i en skärgårdsstuga, deras(?) mamma är borta och grannen med vilda hundar stryker omkring utanför. Novellen är också ackompanjerad av musik, men det kunde man ha sparat in på för min del, i varje fall om den ska spelas delvis samtidigt som uppläsningen.
måndag 18 juni 2018
133. Sara Paborn: Änkorna på Österlen
Det här visade sig vara en ganska snäll och oförarglig historia i följetongform om en dotter och hennes mor (och dotterns man på ett litet hörn), som har en inte helt harmonisk relation. Modern är änka och dottern tycker det skulle vara så praktiskt om hon kunde sälja huset och flytta till ett bekvämt seniorboende. Inte minst skulle det göra det möjligt för dottern att sanera sin egen ekonomi. Ovanpå detta är det lite förvecklingar, men man tvivlar aldrig på att det ska sluta lyckligt, och att de båda på vägen fram dit ska lära sig lite om sig själva och varandra, som det brukas i genren. Om man inte väntar sig bråddjup i karaktärsbeskrivningar och en helt realistisk intrig är det absolut godkänt.
132. Marcus Ivarsson: Deluxe
Senast jag läste Marcus Ivarsson var han ganska uteslutande självbiografisk, och det är han delvis här också. Man blir glad av att det går åt rätt håll för honom, för han verkar ha haft det rätt besvärligt med olika typer av missbruk och psykisk ohälsa.
Men här finns också en del annat, mer fiktivt, och tecknat i en alldeles speciell stil som fyller rutorna till brädden med både figurer och bakgrund:
Men han kan annat också:
och är det inte människor så kan det vara en antropomorf kanin som försöker göra en bumerang. Jag tror inte att jag riktigt förstår allt, men en hel del är fascinerande, skulle jag säga i brist på bättre ord.
onsdag 13 juni 2018
131. Anna Jansson: Döden är alltid sann
Om jag förstår det rätt är den här Storytel-följetongen en fristående produktion, som inte är utkommen i bokform. Det finns annars en lång serie böcker - nitton stycken hittills - om Maria Wern vid Visbypolisen, och det är också hon som figurerar här. Hon får dock inte göra så mycket i själva utredningen, eftersom hon själv skulle kunna vara misstänkt. Det handlar nämligen om en klassåterträff med hennes gamla grundskoleklass - en tacksam miljö för konflikter och gammalt groll, även om det sällan går så illa som här, där det dör folk till höger och vänster. Men jag tror att många kan känna igen sig i hur alla intar sina gamla roller, eller i något fall gör allt för att inte falla tillbaka i den. Har man inte själv varit på återträff så har man kanske blivit bjuden och avstått.
Det här är förstås inte stor litteratur, och det är dessutom lite mindre i formatet än vanliga deckare. På något ställe tycker jag att det inte riktigt hänger ihop, alternativt har några dagar gått utan att vi får reda på det, men det väcker i så fall andra frågor. Jag tycker ändå att det är fullt godkänt som tidsfördriv; inte minst används det klassiska deckartemat med en plats som ingen kunnat ta sig till eller från på ett kreativt sätt.
130. Ian Edginton och I. N. J. Culbard: En studie i rött
Sherlock Holmes kan man egentligen läsa i vilken ordning som helst. Visserligen finns det en historia som löper över hela kanon (fyra romaner och 56 noveller), inte minst inkluderande Watson och hans giftermål, men jag minns inte att det skulle vara gott om anspelningar på tidigare fall i de berättelser jag har läst. Nu kom jag tillbaka till den allra första historien, här i serieversion, och det har tjusningen att man får vara med när Holmes och Watson träffas:
Annars fungerar det utmärkt, trots att jag för ett litet tag sedan läste den sista av de fyra romanerna. De finns allihop bearbetade och tecknade av samma team, så jag återkommer nog till de två återstående här.
torsdag 7 juni 2018
129. Jack Goldstein och Frankie Taylor: 101 More Amazing Harry Potter Facts
Den föregående faktasamlingen har också fått en uppföljare av samma sort, men dubbelt så lång (knappt 40 minuter) trots lika många fakta. Det handlar både om böckerna och filmerna, karaktärerna och miljöerna och är säkert smaskens för de verkliga fansen.
128. Jack Goldstein och Frankie Taylor: 101 Amazing Harry Potter Facts
Trots att jag inte är något riktigt dedikerat Harry Potter-fan - man får ju vara bra dedikerad för att matcha de mest engagerade - är det roligt att smita emellan med de olika kringskapelser som finns. Det här är en oauktoriserad samling intressanta fakta, som jag trodde skulle vara svår att lyssna på, men det gick utmärkt trots formen. Alla fakta är kanske inte "amazing", men det finns både roliga, överraskande och intressanta.
onsdag 6 juni 2018
127. AC Collin: Att betrakta en älg
Titeln säger inte så mycket om innehållet i den här novellen. Älgen spelar en återkommande men begränsad roll; den är önskad som symbol i en dödsannons. Den som är död är fadern till två syskon, som nu sysslar med att tömma sitt barndomshem, och hittar saker som de inte hade väntat. Det är finstämt och välfångat, och lämnar en del frågor efter sig. Om det sistnämnda är bra eller dåligt är kanske en smaksak.
tisdag 5 juni 2018
126. Dennis Gustafsson: Helvetets fasor
Hittills senaste delen i serien om Viktor Kasparsson är en historia av den sort som man nu har vant sig vid att det ska vara. Det är något mystiskt som ska redas ut, och han tar sig an det med amatördetektivens nyfikenhet och driftighet. Så småningom visar det sig att det är så mystiskt att det faktiskt är övernaturligt.
Den här gången ingår det också ett par utflykter till Malmö:
där inte minst stadens polismästare Yngve Schaar - en på sin tid helt verklig person - medverkar. Eventuellt känns det lite apart att ordningsmakten så beredvilligt accepterar de övernaturliga lösningarna som Kasparsson presenterar.
Det är som tidigare en stil på tecknandet som bjuder på stora kontraster. Det finns miljöbilder som den ovan, men också hela uppslag som består av slagsmålsscener och ett antal "BONK", "WHISH" och "HHHHH", för att nämna något. Om man accepterar premisserna är det faktiskt mycket effektfullt.
125. Anna Jansson: Utan dina andetag
Lagom pendlingsformat är ibland ett viktigt kriterium för ljudnoveller. Den här var idag alldeles lagom lång, bara 14 minuter, men rymmer ändå rejäla kast mellan om inte hopp och förtvivlan så glädje och sorg. Det handlar om ett till synes lyckligt par som ska åka på en andra smekmånad (till Nådendal av alla ställen), men det finns en överraskande anledning till det, och det visar sig inte vara den enda överraskningen. Något om stämningen säger det att jag gärna hade sett berättelsen illustrerad av Hans Arnold.
124. Anton Landgren: Guld och gröna rabatter
Anton Landgren är en ny bekantskap för mig, men jag hittade honom bland Storytels singelnoveller, som ofta finns både att lyssna på och att läsa som e-bok. Den här gick fort, känns länge ganska lovande, men landar inte i någon riktig upplösning. Faktiskt känns det mer som ett inledande kapitel i en roman, för man undrar hur det ska gå för Jacob von Scher som köper Botaniska trädgården (oklart var) och gör om den till världens största restaurang.
123. Anna Jansson: Jag känner din hud
Anna Jansson brukar låta sina deckare handla om polisen Maria Wern, men det här är en fristående liten historia i rysargenren. Det handlar om en massös, och först förstår jag inte alls varför det är viktigt att hon är det, men det framgår så småningom. I sitt lilla format var det här en helt habil berättelse, tyckte jag.
måndag 4 juni 2018
122. Jeremiah Karlsson: Mina döende blommor
Till skillnad från föregående novell, som var rätt konstig, men trevlig, är den här bara konstig. Jag förstår mig inte alls på den mystiske grannen, det lånade källarförrådet, flaskposterna i Lagan och det andra som huvudpersonen utsätts för. Det ska vara "magisk realism", heter det i presentationen.
121. Jeremiah Karlsson: En vintersaga
Den här kortnovellen är inte så lite absurd, men på ett trevligt sätt, om man kan tänka sig det. Det är en tokrolig morbror som dör, men visar sig bo - i alla fall på julafton - i ett litet hus som hänger i gran ute i skogen. Fantasin är det inget fel på hos Jeremiah Karlsson.
120. Dennis Gustafsson: Vinterbrand och andra makabra mysterier
Efter fyra album med längre historier är Dennis Gustafssons hjälte, som vi väl får kalla honom, Viktor Kasparsson tillbaka i det kortare formatet, där det började. Här samsas sex korta och en halvlång historia; de flesta av de sex är tidigare publicerade i Helsingborgs Dagblad. Kanske är det mer mysterier än skräck och övernaturligheter den här gången. Någon gång är det vad jag förstår inte övernaturligt alls.
Lokalfärgen den här gången kommer bland annat från Raus kyrka:
söndag 3 juni 2018
119. Dennis Gustafsson: Syndaätaren
Inledningen till det här femte albumet om Viktor Kasparsson innehåller en liten rolig blinkning till oss som följer Leif GW Persson och hans fascination för kriminalteknikern Harry Söderman:
Han - Söderman alltså - medverkar också själv i en ruta, när Viktor Kasparsson, vars tweedklädda axel det är vi läser över, kommer fram till Göteborg.
Större delen av historien utspelar sig däremot i Äsphult, och det tycker jag är extra roligt, eftersom jag hade ett hus där i några år, inom synhåll från kyrkan, som är synnerligen realistiskt avbildad:
Omgivningarna verkar mer fiktiva, och jag tror också att Dennis Gustafsson har förlagt Äsphult lite längre norrut än det i verkligheten ligger.
Där får Viktor Kasparsson hjälpa sockenprästen - eller? - med att driva ut någon sorts övernaturlighet med koppling till generationer av kloka gummor, en spöklik tjärn med mera dylikt. På något underligt sätt fungerar de här historierna i serieform, men jag tror inte att jag hade tyckt att det var det minsta trovärdigt i text.
118. Dennis Gustafsson: Blodsband
Om man blir skrämd av kryllande djur är det här albumet helt rätt - om man nu vill bli skrämd förstås. Det är nämligen råttor i massor, först på ett naturligt, om än svårförklarligt sätt, men så småningom som vanligt övernaturligt, när Viktor Kasparsson är med. Det förekommer också parallellt en tidstypisk historia om en nationalistisk organisation som heter Nordfront. De hänger förstås ihop, men inte riktigt som jag trodde.
117. Dennis Gustafsson: Spöket på Hotell Vega
Efter föregående del, där Viktor Kasparsson - som alltså inte alls är författaren, som det ser ut på omslaget - var på landet utspelar det sig den här gången i Hälsingborg*. Det åks spårvagn till Ramlösa:
och vandras lite i Brunnsparken när det inte dricks kaffe på Ebbas Café och jagas spöken.
Frågan är vad de här serierna ska klassas som. Det innehåller definitivt övernaturliga element och skräckkomponenter, men Kasparsson själv har mer gemensamt med den gammaldags sortens privatdetektiv, som brukar konstatera att allt har sin naturliga förklaring. Han är däremot inte alls främmande för att konstatera att allt har helt onaturliga förklaringar, och det måste man nog acceptera om man ska tillgodogöra sig de här albumen.
* Ty det tilldrager sig på den tiden då staden stavades så.
116. Dennis Gustafsson: Skräckens ängel
Det här är det första fulllängdsalbumet - eller vad man ska kalla det - om Viktor Kasparsson, den tweedklädde privatdetektiven med ockult inriktning. Det är lite Hälsingborg (som det stavades då) och lite Svartmåla, en vad jag förstår helt fiktiv skogssocken på lagom bilavstånd:
där han förutom att prova sin fotoutrustning från flygplan får tillfälle att idka exorcism eller liknande. Möjligen är det lite slaskigt för min smak, men detaljerna i såväl slask som annat imponerar. För nutida helsingborgare finns det säkert också små pärlor i teckningarna.
fredag 1 juni 2018
115. Emmy Abrahamson: Den manlige eskorten
Emmy Abrahamsson är nog mest känd för Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske, som verkar ha blivit en stor succé. Kanske hon gör sig bäst i det lägre formatet, för den här novellen blev jag inte så förtjust i. Det ska nog vara någon sorts svart humor, men utgångspunkten att ha en hastigt avliden manlig eskort i sitt hotellrum är inte tillräckligt absurd för att jag ska tycka det är roligt. Resten är tyvärr inte vare sig roligt eller trovärdigt (jag berättar inte vad det gäller, men gissar att huvudpersonen i verkligheten inte skulle göra som hon gör eller komma undan om hon mot förmodan gjorde så). Men det är så bra med Storytels noveller, de tar bara en liten stund och sedan kan man lyssna på något annat.
114. Aino Trosell: Hjärtats färd
Aino Trosells noveller eller kortromaner har ofta tilltalat mig (ett särskilt bra exempel finns här), men den här historien tyckte jag inte riktigt höll. Pensionerade polisen Börje (som fortfarande jobbar extra ibland när det behövs) lär känna pensionerade engelsklektorn Malin (som aldrig har varit i England) när hennes hund kommer bort och visar sig vara överkörd. Därifrån tycker jag - hur elak jag än känner mig - att det är Mitt livs novell för seniorer, grå pantrar eller vad det ska heta i år. Jag tröstar mig med att veta att hon kan bättre än så här.
113. Elly Griffiths: Flickan under jorden
Elly Griffiths stiftade jag först bekantskap med i december, när jag läste en liten julnovell. Den var rätt tydligt skriven för dem som redan kände Ruth Galloway och persongalleriet runt henne. Men jag tyckte att den hade något som gjorde att jag ville börja från början med romanserien, och det är här den inleds. I skrivande stund har det kommit tio böcker, men så länge lovar jag inte att jag håller ut.
Ruth är en huvudperson som det är lätt att känna för. Hon är arkeolog eller möjligen osteolog, eftersom hon är expert på ben. Hennes privatliv är inte så roligt, utan att för den delen vara direkt tragiskt. Hon bor i en enslig stuga vid havet i Norfolk med två katter och trivs egentligen inte så illa med det. Hon har ett kraschat förhållande bakom sig och en självbild av att vara överviktig (men de fakta som ges tyder inte på att hon är direkt smällfet, skulle jag säga). Jobbet och den kompetens som är förknippad med det spelar stor roll för henne. Det är också det som är anledningen till att hon blir inkopplad när det görs ett fynd av ben i närheten av hennes stuga, ben som visar sig vara mycket gamla. Eftersom det är en deckare är det förstås inte allt som händer, utan det finns också brottslighet som ligger närmare i tid.
Polisen representeras av en kriminalinspektör Harry Nelson, som vad jag nu minns inte lyssnar på musik och inte har osunda alkoholvanor. (Däremot förekommer det obligatoriska dåliga automatkaffet på polisstationen.) Han ger intryck av att vara kompetent på det han gör, men möjligen i kantigaste laget för att vara riktigt framgångsrik i sin karriär. Utan att spoilra vill jag nog gissa att man får följa honom och Ruth i kommande böcker, och det kan jag absolut leva med.
Herr Griffiths (som heter något annat eftersom Elly Griffiths är en pseudonym) är arkeolog, och mitt intryck är att de arkeologiska delarna är välresearchade. Benfynden och en del annat i omgivningarna är fiktivt, men det känns trovärdigt, och det räcker för mig. Det enda jag fastnade på är helt orelaterat till arkeologin, och det är att det så påpassligt blir åskväder mer eller mindre mitt i vintern.
Förutom för Ruth fastnar jag också för den fint beskrivna miljön runt hennes stuga. Där finns ett fågelreservat ute i våtmarkerna, där det gäller att akta sig för tidvatten och kvicksand. Eftersom det hela utspelar från lite före jul till tidig vår är det inte så inbjudande vyer, men på något sätt lockar det ändå. Jag är uppriktigt förvånad att de här böckerna inte har blivit TV-serie ännu.