42. Anna Jansson: Dödligt svek

Titeln på den här deckarföljetongen är sämre än innehållet, även om det handlar om både död och svek. På sedvanligt Maria Wern-manér är det en historia som utspelar sig på Gotland, där hon är polis och för tillfället har fått tid över för att titta på ett par kalla fall. Att ingen har sett den gemensamma nämnaren mellan dem tidigare är närmast skandalöst, tycker jag, men blir lite upplyft av att även Maria Wern och hennes kolleger har den uppfattningen, dessutom med visst eftertryck. Visserligen är det fem år mellan de misstänkta dödsfallen, men när det handlar om två kvinnor i ungefär samma ålder som har dött på ungefär samma sätt och arbetat i samma företag borde det ringa en varningsklocka. Så oerhört många mord har de inte på Gotland, eller så är det just vad de har på detta fiktiva Gotland.

För att få lite fräs på intrigen dör det också någon i nutid, och man behöver inte vara väldigt van deckarläsare för att förstå att det måste ha något med de gamla fallen att göra. Ovanpå detta har Maria Wern också en väninna som har blivit solochvårad på nätet, där sådant händer numera. Hur det har med resten att göra blir länge oförklarat, och det är kanske en tråd för mycket för att rymmas i det här formatet utan skohorn. Här och var, inte minst på slutet, går det ganska fort när saker ska knytas ihop. Liksom med de tidigare följetongerna jag har lyssnat på undrar jag vad som ligger bakom att en del Wern-historier kommer i det här formatet och en del i längre bokformat. Där finns det i skrivande stund 23 nummer, och de är normalt mer än dubbelt så långa. Det känns som om det här fallet hade kommit mer till sin rätt om det hade fått utvecklas något längre.

41. Anneli Hedlund: Klarspråk lönar sig. Handbok för ett effektivt klarspråksarbete

Det finns nöjesläsning och nyttoläsning. Detta räknas till det senare. Visserligen kan det vara nöjsamt att läsa kurser, och kursen som sådan är intressant, men just denna publikation var mer nytta än nöje. I rättvisans namn ska sägas att den uppfyller sitt syfte, att redogöra för vad klarspråksarbete är och hur ett antal myndigheter, kommuner etc tar sig an det.

40. Ivar Ahlstedt: Skallet i natten

Man ska nog inte leta för mycket efter övergripande kronologi i de här böckerna, för de verkar utspela sig i en elastisk tid, där det kan vara den årstid som handlingen kräver och där det nu bör ha gått flera år sedan Sigge fick sin pudel Knatten. Det är i alla fall tidig höst i den här boken, och fortfarande så varmt att rektorn ger skolan lov en lördag. Hela intrigen ryms sedan under denna helg, om jag förstår det rätt.

Det handlar om en annan pudel, Leone, som är försvunnen från herrgården Mälö utanför Eriksvik. (Jag har inte forskat vidare om tänkbara lantegendomar i närheten av Västervik, som Eriksvik ska vara kalkerat på. Här nämns förresten också Östköping (Söderköping?) och Målafors.) Sigge får grevinnans uppdrag att försöka få tillbaka hunden, som hon är övertygad som har rövats bort för att den är en farlig konkurrent vid hundutställningar. Det är inte så rappt som i tidigare böcker, faktiskt aningen segt ett tag, och lätt orealistiskt när Sigge med kort varsel ordnar en hel grupp ungdomar som bevakar telefonkiosker. Mest realistiskt blir det när de medverkande rör sig på sjön, för båtar verkar Ahlstedt kunna. I varje fall lyckas han få mig att tro att han kan det, inte minst med diverse fackuttryck.

39. Jan Mårtenson: Tre skilling banco

Jonas Berg befordrades snett uppåt i förra boken, och återfinns alltså nu, ett halvår senare, som utrikesministerns sekreterare. Det spelar inte så stor roll här, för huvuddelen av denna intrig utspelar sig under en midsommarhelg och en kräftskivehelg, och däremellan är han inte heller så mycket i tjänst. Utrikesministern är nämligen hemma och bärgar hö - han är ju centerpartist - och förbereder valrörelsen.

Därmed introduceras man till en del av Jonas' släkt, eftersom högtiderna firas på fideikommisset Bosta i Närke (som jag förresten undrar om det inte är inspirerat av Boo slott). Där finns hans moster Sofie och hennes make, fideikommissarien och generalmajoren Achates Silfverbåge. Det är inte bara namnet som gör honom till en kvarleva från tidigare epoker, men han är ändå inte osympatiskt skildrad. Runt värdfolket återfinns ett sällskap av den sort som man brukar möta i herrgårdsdeckare. Där är den yngre brodern, något mindre framgångsrik militär, en skvallerjournalist med namnet Pyttan Brakh (sic!), ett par arkitekter från Stockholm, varav en med vidhängande fru, godsägaren från grannherrgården (han heter de Daahl (sic! igen)) med vidhängande fru, och så församlingsprästen med vidhängande fru och son, desslikes poet. Samt en ung arvtagerska som Jonas förgapar sig i redan på tåget till Hallsberg. Förutom herrgårdens gäster förekommer också en dialektal äldre herre av samma sort som Maria Lang så gärna använde för att få vissa sanningar sagda, och som jag reflekterade något över här.

Nu låter det som om jag inte uppskattar persongalleriet, men det är fel. Möjligen är det aningen förutsägbart med sina stereotyper, men de fyller sina funktioner väl, och några av dem överraskar rentav. Intrigen hör inte till de starkaste i genren, men det är inte för den man läser den här sortens halvgamla* deckare. Frimärket i titeln, ett nyhittat exemplar av det dittills unika feltryckta treskillingmärket i gult, spelar en viss roll, men mer som en MacGuffin än i sin egen rätt. Mordmotiv och -tillfällen finns det gott om ändå, frimärket förutan. Miljön, enkannerligen måltiderna, är det som höjer framställningen, och det trots att menyn vid midsommar och kräftskiva är så förutbestämd. Nu hampar det sig så att många av gästerna måste utspisas vid mer än bara en måltid och det blir därmed utrymme för lite andra rätter. Ett litet tag är Jonas dessutom i Paris och äter sniglar och pepparstek, förutom att han träffar på en gammal bekant som kan ge honom viktiga upplysningar. Kanske gick det inte att lägga in ytterligare en scen där han råkar befinna sig någonstans så att han får höra ett samtal som inte är avsett för hans öron. Jag tror de är minst tre ändå.

Som helhet är det en trivsam lyssning, inte minst på grund av Tomas Bolmes inläsning. Förutsättningen för att man ska få det trivsamt är att man inte förväntar sig minsta realism i skildringen av polisarbetet eller nästan något annat utöver det som handlar om mat och dryck.

* Frågan är om den inte vid fyllda femtio måste räknas till de helgamla. Som halvgamla måste man numera nästan räkna Mankells Wallander-deckare och Nessers första tio Van Veeteren-böcker.