76. Bergsveinn Birgisson: Brevet till Helga

Min starkaste sida är inte att hålla reda på var jag får boktips ifrån, och den här har jag blivit tipsad om för så länge sedan att jag inte har en aning om hur det kan ha gått till. Men Island har ju blivit något av ett litet tema här, och man får verkligen all lokalfärg man kan önska sig i den här kortromanen.

Fiktionen går ut på att vi läser ett långt brev till Helga, skrivet av en Bjarni, som vi inte får reda på så mycket om till en början. I fiktionen ingår att han och Helga har känt varandra länge, och då behöver han förstås inte skriva till henne om vem han är. Sedan kanske fiktionen inte fullt ut håller, när han börjar återberätta saker som hon rimligen bör komma ihåg, men på något sätt fungerar det ändå. Det blir en skildring av det isländska samhällets utveckling från mitten av 1900-talet och framåt, samtidigt som Bjarnis och Helgas relation så småningom blir tydligare. 

Det är omisskännligt isländskt med långa avstånd, hårt väder, betande får och allt annat vi icke-islänningar förknippar med öriket. Dessutom är det i ganska stor utsträckning ett myller av mustiga skrönor som återberättas, någon gång aningen för mustigt för min smak, men för det mesta alldeles lagom för att passa med den övriga berättelsen.

75. Ivar Ahlstedt: Sigge Flod & Co: 12 ½-klubben

Man ska inte överdriva realismen i tidigare delar i den här bokserien - det är trots allt inte så vanligt i verkligheten att pojkar i nedre tonåren hamnar i så många mysterier. Men i den här boken tas steget in i den totala brist på trovärdighet som manifesteras i att polisen ber realskoleeleven Sigge och hans gäng/klubb om hjälp när skolan är bombhotad. Det känns plötsligt mer som LasseMajas detektivbyrå i Valleby än något annat.

Mest bekymmer har Sigge ganska länge med att hans hund Knatten blir påkörd och får tillbringa tid hos veterinären. Ett alltför stort antal sammanträffanden - i en genre som ändå har ganska stor acceptans för sådana - gör att de skyldiga identifieras, om än inte fångas förrän på slutet. Då har Sigge hamnat på en ö i en lantligt belägen skogssjö medan resten av gänget finns kvar i Eriksvik, dock inte i skolan, ty den har utrymts.

Nu låter jag onödigt kritisk, för det här är inte värre än mycket annat i ungdomsdeckargenren, låt vara att det har åldrats en del. (På ett ställe har den här omtryckta upplagan fått en fotnot som förklarar att man gick i skolan på lördagarna på den tid det utspelar sig.) Den som har läst de tidigare böckerna blir också belönad genom att gänget/klubben består av i stort sett alla de övriga ungdomar som Sigge och hans närmaste medhjälpare och vän Röret har stött på tidigare. Och en bättre skildring av hur viktig en hund kan vara för någon i den åldern har jag knappt läst någonstans.

74. Enid Blyton: Fem söker en skatt

Med anledning av Fem-böckernas åttioårsjubileum hade Lundströms bokradio ett samtal i våras med Mark Levengood och Lotta Olsson, vilket fick mig att återknyta bekantskapen med det här gänget. (De pratade inte om just den här boken, men jag föredrog att börja från början, och förresten är ju hela idén att böckerna ska vara mer eller mindre likadana.)

Det här är alltså första boken, och det innebär att vi får vara med när syskonen Julian, Dick och Anne skickas iväg till farbror Quentin, faster Fanny och kusinen Georgina som vill kallas George. Barnen har aldrig träffats förr, och det verkar - utan att det sägs rent ut - som att det finns något i det förflutna som har gjort att bröderna inte umgås så flitigt. Förresten var jag helt övertygad om att det var syskonens pappa och faster Fanny som var syskon, var jag nu kan ha fått det ifrån.

Konceptet är välkänt:

- Det är lov

- De äter hela tiden, enkannerligen picknickmat

- De är på något mystiskt ställe och letar efter något värdefullt

- De blir inspärrade av bovar som är ute efter samma sak

- Allt löser sig till det bästa

Men man ska komma ihåg att det var här som konceptet först kom till användning. Det mystiska stället är en ö i bukten utanför byn Kirrin, och där finns en gammal borgruin med fängelsehålor. Det värdefulla är guldtackor, som kan finnas där - eller någon annanstans.

Ibland kan man upptäcka att en tidig bok inte riktigt har hittat fram till det man så starkt förknippar med serien. Här gäller det snarast hunden Tim, som George har placerad hos fiskarpojken Tom, eftersom hon inte får ha honom hemma hos sig. På slutet verkar det ändå som om han kommer att få bo hos familjen, och frågan är om inte den koleriske farbror Quentin tinar upp en aning. Men det är jag rätt säker på bara är tillfälligt.

73. Elias Wessén: Våra folkmål

Understundom läser jag kurslitteratur, vilket torde ha framgått. Ofta har jag inte så mycket att säga om den här, och ofta beror det på att jag vill lägga tid och energi på att skriva det som krävs för att bli godkänd på respektive kurs, numera ofta en hemtentamen, i stället för att producera elaborerade blogginlägg som inte ger akademiska poäng. 

Om den här boken kan jag ändå säga att den möjligen är lite för gammal för att vara riktigt bra som kurslitteratur i år. Denna senaste upplaga - den nionde! - är från 1969, så det har hänt en del med både folkmålen, språkvetenskapen och de förkunskaper man kan vänta sig att studenter har. Själv klarar jag mig nog, men det är en mycket tät framställning, som verkligen inte är lätttuggad.

72. Klas Östergren: Röster från andra sidan

Det är inte bara till jul (och, i viss mån, påsk) som det specialbeställs noveller som ska skildra årstiden. Nu har tydligen även valdagen blivit en sådan, och i DN fanns den här, som i varje fall när jag läste den inte var inlåst bakom betalvägg. Det är en historia av den sorten som inte ska återberättas, för man vill att läsaren ska ha läsnöjet kvar, men låt mig säga så mycket som att den är mycket läsvärd, även om den kan verka långsam i början.

71. Victoria Benedictsson: Ur mörkret

Det här är en ganska kort historia, som i sin ram utspelar sig i ett och samma rum med bara två närvarande personer. Men eftersom en av dem berättar om sitt liv blir det utblickar och tillbakablickar som vidgar ramen. Det finns mycket att diskutera i den, och jag undrar om det inte är vad jag brukar kalla svensklärarfest, det vill säga gott om symboler, lager etc som lämpar sig för analys av ambitiösa elever.

70. Marie-Chantal Long: Force majeure

Det här är autofiktion, och det brukar jag inte ge mig på. Dessutom handlar det om ett tungt ämne, eftersom berättarens man får en hjärntumör som inte går att operera. Berättelsen handlar om deras liv tillsammans efter diagnosen, vad som händer med honom och vad som händer med deras relation. Inte heller den sortens böcker är vad jag normalt väljer. Nu blev den ändå läst, eftersom den ingick på min skrivarkurs, och vi hade förmånen att få träffa författaren i helgen som gick.

Det är alltså en historia med potential att beröra, och redan undertiteln på omslaget antyder ju att det inte kommer att gå bra. Ändå blir det inte outhärdligt, men kanske har jag läst lite för fort och aningen för distanserat för att inte bli alltför illa berörd. Författaren har en korthuggen, lakonisk stil som gör att innehållet kommer i förgrunden, men som också passar utmärkt till det som avhandlas. Det betyder inte att det saknas känslor, men de beskrivs sällan med de största formuleringarna.

Författaren hade mycket intressant att säga, inte minst att hon högst medvetet skriver enkelt, särskilt för barn och unga. Just den här boken har en vuxen målgrupp, men den riktar sig alls inte bara till läsvana. Av vår diskussion att döma kan den tilltala många, och den är värd sina läsare.

69. Ivar Ahlstedt: Ögonen

Realismen i de här ungdomsdeckarna om Sigge Flod, hans kompis Röret och hunden Knatten är inte alltid så stor, men så verklighetsfrämmande som här tror jag inte det har varit tidigare. Det kommer nämligen en turnerande konstutställning till pojkarnas hemstad Eriksvik, och där finns original av både Rembrandt och Picasso. Det känns föga troligt som utgångspunkt för intrigen, och sedan är den i sina detaljer inte så mycket bättre. Det bästa är skildringen av pudeln Knatten och det fina förhållandet mellan honom och Sigge. Bättre husse kan han knappast få, och klokare deckarhund får man leta efter.

För att kunna orientera sig i Eriksvik får man en karta som hade prytt vilken Maria Lang som helst:

Eriksvik har ansetts vara kalkerat på Västervik, där författaren växte upp, och i den här delen framgår att man kan nå Nässjö med ett kvällståg för att ansluta till "kontinentaltåget". (Nu har det börjat gå tåg från Stockholm mot Hamburg igen efter många års uppehåll, en händelse som ser ut som en tanke.)

Tramsigast är att pojkarnas teckningslärare heter B. Lyerts.