söndag 30 oktober 2022
88. Ngaio Marsh: Chapter and Verse
Namnet Mayhem Parva har myntats för "the archetypical sleepy English village that is the setting for many works of detective fiction". I den här novellen är vi där ännu en gång. Byn är komplett med kyrka, skvallertanter och skördefest - vems pumpor förtjänar bästa platsen? Men här finns förstås också ett brott samt en nyzeeländsk antikvariatsbokhandlare på besök och en gammal familjebibel som spelar en viktig roll för lösningen. I Ngaio Marshs författarskap är det här nog bara en bagatell - hon skrev över trettio kriminalromaner med kommissarie Alleyn i huvudrollen, och han finns med här också, tillsammans med sin hustru. Men det är mycket trivsam lyssning.
87. Nicholas Blake: A Slice of Bad Luck
Miljön för den här novellen är The Assassins' Club, ett sällskap för deckarförfattare i London, enligt uppgift mycket likt verklighetens The Detection Club, som hade medlemmar som Agatha Christie, Dorothy L Sayers och andra från mellankrigstidens guldålder för engelskspråkig kriminallitteratur. Hur mycket de medverkande är kalkerade på verkliga personer undandrar sig min bedömning, men jag hoppas att intrigen är helt fiktiv. Annars borde man ha hört om ett mord i ett sådant sammanhang, särskilt som det innehåller så många element som hade kunnat passa in i en bok av någon av de närvarande. Upplösningen däremot, som bygger på att den skyldige helt enkelt bryter samman, är inte av yppersta klass.
86. Christianna Brand: Dear Mr Editor...
I sitt lilla format - strax under en halvtimme att lyssna på - är den här novellen en liten pärla, faktiskt. Formen är ett brev, ett svar på en förfrågan från en redaktör som vill ha ett bidrag till sin antologi. Den som svarar tar det hela på stort allvar och iscensätter ett mord för att ha något att skriva om. Vi läsare inser förstås att skribenten inte är helt normal, men hur allt hänger ihop får man inte reda på förrän mycket sent. Det är en prestation att lyckas få detta trovärdigt i brevform, men jag tycker att det fungerar.
lördag 29 oktober 2022
85. Martina Montelius: Sexdöd på äldreboende
Det är inte många som skriver som Martina Montelius - en blandning av kroppsvätskor och eleganta formuleringar samtidigt som intrigen är både hysteriskt rolig och djupt tragisk. Här handlar det alltså om hur ett äldreboende hanterar den otänkbara situationen att två av hyresgästerna har ett sexliv. Med varandra! Det är inte förutsett i styrdokument och värdegrunder, och personalen sätts på svåra prov.
Jag hade gärna läst en kortroman om Gurli och Roger och de anställda på Videungen. Men kanske är det det bästa betyg en novell kan få, att man hade velat ha mer av den.
torsdag 27 oktober 2022
84. Martin Gellerstam (red): SAOL och tidens flykt. Några nedslag i ordlistans historia
I den här volymen finns samlade ett antal kapitel om Svenska Akademiens ordlista, ofta oväntat intressanta. Det handlar om ordlistans historia, utveckling, vägval och i någon mån framtid. Eftersom tryckåret är 2009 har en del av framtiden redan ägt rum, och den upplaga som här beskrivs som nästa är utkommen. Men med undantag för det är det här fortfarande intressant läsning, som dessutom inte måste läsas i sin helhet, om man inte vill.
83. Jan Mårtenson: Nobelpristagaren och döden
Den här trilogin deckare om UD-tjänstemannen Jonas Berg föregick författarens långserie om antikhandlaren Johan Kristian Homan, men varför han valde att byta huvudperson är jag inte helt klar över. Jonas Berg är en mer kapabel problemlösare än Homan, tycker jag, och de miljöer han kan få komma i kontakt med genom sitt yrke borde vara väl så användbara som de homanska.
I den här delen är åtminstone inledningen ett sammanhang som Homan också hade kunnat förekomma i, nämligen ett bergslagskt pensionat, där det firas jul med såväl julbord som -otta. Där finns ett persongalleri som kunde vara hämtat från vilken gammal deckare som helst. Själv tänker jag på H.-K. Rönbloms Död bland de döda, där det på samma sätt vandrar omkring ett antal existenser som inte verkar ha annat liv än att bo på pensionat vecka ut och vecka in. Värdinnan heter Vinterny Skarph, vilket har fått mig att göra en mindre utredning med resultat att det för närvarande finns två autentiska damer med förnamnet Vinterny, av allt att döma mor och dotter. De ska inte vidare hängas ut här, för de har också andra förnamn.
Bland gästerna finns en färsk nobelpristagare från det fiktiva Butenien, men med småländskt påbrå. Signalerna om att det är han som ska dö är så ymniga att det knappast är någon spoiler att säga att han redan på juldagens förmiddag lämnar Bergslagen i en likbil. Sedan ägnar Jonas sig ett tag åt sitt yrke genom att besöka New York, och det är så praktiskt ordnat att där också finns en brorsdotter till nobelpristagaren, på mårtensonskt vis förstås ung och vacker, men något hjälplös. Därifrån blir det mer äventyrsroman än deckare, och det är inte riktigt bra. Lite för ofta kommer jag på mig själv med att vänta på att det ska hända något, fast Jonas och den unga damen flänger hit och dit i världen. När det sedan händer något är det lite för ofta av typen deus ex machina. Kanske är därmed lika bra att Jonas förpassas ur litteraturen. Ett inslag som återkommer i böckerna om Homan är cigarrerna - ingen verkar röka cigarett - och de noggrant angivna märkena på dem.
fredag 21 oktober 2022
82. Ivar Ahlstedt: 12 ½-klubben slår till
Den nya tiden gör sitt intåg i Eriksvik, hemstad för Sigge Flod och hans deckarklubb, genom att en stormarknad ska öppna strax utanför. Den heter Esmo, uttytt "Eriksviks Stor Marknad Olsson", men rikigt varför den skånske direktören Jöns Olsson har valt Eriksvik för sin etablering framgår aldrig. Det verkar vara ett superbygge, som har såväl mat som kläder som möbler, och räknar med att sälja för en miljon kronor första helgen.
Då kan man tycka att Olsson skulle kunna ha bättre säkerhet än att en trettonåring och hans deckarklubb står för bevakningen tillsammans med en anställd nattvakt, låt vara att också deckarpudeln Knatten förväntas göra en insats. Nu blir det inte så, för någon tvingar i honom vitlök så han tappar luktsinnet och inte kan spåra som han brukar.
Esmo är placerat med tanke på bilburna kunder, ett tidstecken så gott som något:
Men alldeles i närheten finns sjön Ören med ön Munken, som var aktuell redan i förra boken, och återanvänds här på precis samma sätt, nämligen som tjuvgömma:
Vrider man kartan ett kvarts varv så man får kusten i nord-sydlig riktning framgår det hur lik Eriksviks belägenhet är Västerviks. Gamlestad ska då vara Gamleby. I närheten finns också i fiktionen Timmerby och Oskarshäll, och man behöver kanske inte vara så bevandrad i nordöstsmåländsk geografi för att gissa vad de namnen döljer.
Men alldeles i närheten finns sjön Ören med ön Munken, som var aktuell redan i förra boken, och återanvänds här på precis samma sätt, nämligen som tjuvgömma:
Vrider man kartan ett kvarts varv så man får kusten i nord-sydlig riktning framgår det hur lik Eriksviks belägenhet är Västerviks. Gamlestad ska då vara Gamleby. I närheten finns också i fiktionen Timmerby och Oskarshäll, och man behöver kanske inte vara så bevandrad i nordöstsmåländsk geografi för att gissa vad de namnen döljer.
81. Sven-Göran Malmgren: Svensk lexikologi
Det här är, som tidigare har framgått, inte platsen för seriöst recenserade av akademisk facklitteratur. Men eftersom jag nu har läst ikapp de kapitel som inte ingick som kurslitteratur i våras är det motiverat med ett inlägg. Boken har snart trettio år på nacken, och det är inte alla delar som är lika relevanta idag. Inte minst har utvecklingen av tekniska hjälpmedel gjort vissa avsnitt helt obsoleta. Samtidigt är det förvånansvärt mycket som ändå är intressant och läsvärt.
torsdag 13 oktober 2022
80. Emma Eriksson Olsson: Och andra övergivna platser
Sedan föregående diktsamling har Emma Eriksson Olsson utökat sitt revir till att omfatta ett antal orter i södra Sverige, särskilt Skåne. Men det finns också en del dikter i den här samlingen som utspelar sig på annat håll. De övergivna platserna skildras stillsamt och finstämt; här och var är det rentav möjligt att känna igen sig, om man som jag bor i landsänden. För att vara modern posei är det här inte alls svårtillgängligt utan kan rekommenderas också till den som inte läser dikter varenda vecka (som undertecknad, exempelvis).
torsdag 6 oktober 2022
79. Lina Arvidsson: Aldrig ensam
Det här är en liten nätt novellsamling - bara tre noveller på sammanlagt runt hundra sidor sammanlagt. De är alltså inte av den superkorta sorten som går under benämningar som mikroprosa och flash fiction; snarare är de väl normallånga eftersom sidorna är rätt små. Minimaliteten gäller alltså helheten, och i viss mån innehållet, varom mera nedan, s d h.
Den första novellen, "En annan dag", handlar om en kvinna som blir misshandlad av sin man. Den utspelar sig helt i deras hem, och man förstår att det till stor del är där hon tillbringar sin tid. Det är både skickligt beskrivet och obehagligt att läsa. Men bra ändå, förstås.
Den sista, "Släpp ut mig", är nästan ännu mer klaustrofobisk, och inte bara på grund av titeln. Det mesta utspelar sig i ett badrum med en spegel som har vissa egenskaper som inte är helt förväntade. Eller om allt detta utspelar sig i huvudpersonens huvud - i så fall en ännu mindre spelplats för historien, som består i huvudsak av tankar.
Och i mitten finns en historia, "Befruktan" (fantastisk titel förresten!), som till synes omfattar en större miljö, även på så sätt att det medverkar ett antal olika personer. Huvudperson är ändå otvetydigt en kvinna i barnalstrande ålder, kanske något över den ålder när omgivningen förväntar sig att det ska bli tillökning. I efterordet beskriver författaren temat som "gravidambivalens", och det är mycket välfunnet, så det lånar jag.
Ibland hittar man de bästa läsupplevelserna där man minst kunde ana det. Författaren har visserligen gett ut en hel del tidigare, men gått under min radar, och förlaget är av den mindre, rentav minimalistiska, sorten.
onsdag 5 oktober 2022
78. Margaretha Fahlgren: Ett dubbelt liv. Dagmar Lange alias Maria Lang
Om man har genomfört projektet att läsa hela Maria Langs produktion är förstås en ny biografi om henne en händelse som inte får gå obemärkt förbi. Särskilt nyfiken blev jag eftersom författaren faktiskt är litteraturvetare och kan antas hantera uppgiften kompetent. Det gör hon också i stort sett, såvitt jag kan bedöma, men ändå blir resultatet inte det jag hade hoppats.
Greppet här är att behandla både deckarförfattaren Maria Lang och filosofie doktorn, svenskläraren och kulturpersonen Dagmar Lange. Det gör den här boken värdefullare än den biografi som kom i anslutning till hennes hundraårsdag 2014, där det i huvudsak var författarskapet som stod i centrum. Men eftersom Lang(e) själv var mycket medveten om vilken bild hon ville ge av sig själv i intervjuer och i sina egna memoarer lider också den här boken av bristen på källmaterial. På något sätt styr Maria Lang fortfarande den bilden trettio år efter sin död. Det finns helt enkelt inte några stora brevsamlingar eller liknande att gräva i och hitta privata tankar av en typ som inte tidigare har funnits i offentligheten. Därför tuggas även här de kända karaktärsdragen - nattuggla, operaälskare, ogift, allergisk - om, och inte bara en gång. Det minst tilltalande med den här framställningen är upprepningarna av vissa saker, inte minst vissa anekdoter.
Författaren har också intervjuat en del personer som hade kontakt med Lang(e) på olika sätt; mest värdefull i sammanhanget tycks en intervju med Chris Bergendorff, före detta elev och omslagsillustratör, ha varit. Men även här saknar jag något. En och annan finns förstås inte längre i livet, men systersonen Ove, som vårdar minnet av Lang med mordvandringar i Nora, och hans son Jan, som har en så central roll i de senare böckerna, verkar inte alls ha medverkat. Kanske har de inte velat låta sig intervjuas, och det får man förstås respektera, men jag undrar faktiskt så mycket att jag hade önskat en rad om det i så fall.
Som ett försök till kompensation försöker författaren använda deckarna som en spegel av Lang(e)s eget liv, och det kan här och var leda till lyckade slutsatser. Men det är förstås en metod som innehåller en inbyggd osäkerhet, och det finns också gott om "kanske" och andra liknande öppna formuleringar - lite för gott om för att man ska lämna boken tillfredsställd. Det utesluter inte att det ändå är en bok som Langläsaren kan ha glädje av, om inte annat som en återträff, om man inte har läst själva deckarna på ett tag.
Det går förstås inte att skriva en bok av den här sorten utan att det blir ett och annat sakfel. Egentligen tycker jag att en bok ska bedömas utifrån sina förtjänster, och sådana finns alltså, men det är lite för många namn som blivit felstavade och lite för många årtal som blivit fel för att jag ska vara nöjd. Och så tycker jag det är viktigt att få fram att Puck Bure, hjältinnan i Langs tidigaste böcker, faktiskt är klar med sin avhandling när hon är med för sista gången i En främmande man. Det har Fahlgren förbisett, tyvärr.
Men om man ska bedöma boken efter dess förtjänster är det en trevlig och lättläst framställning som absolut försvarar sin existens. Man önskar bara att någon hittar den stora samling brev som utväxlats mellan Dagmar och systern Ingrid, som renskrev hennes manus i alla år. Där finns material till en bok, är jag säker på.
söndag 2 oktober 2022
77. Stina Ekblad: Succé
Det hör inte till mina vanor att reprislyssna på radionoveller, men nu råkade den här bli en kursuppgift, och jag hade glömt för mycket för att våga mig på en diskussion om den. Novellen är roligare än jag minns den från tidigare lyssning, och den här gången har jag också tagit mig för att undersöka vilken pjäs det är som ensemblen repeterar in i en moderniserad version. Inte annat jag kan begripa är det Tjechovs Tre systrar.