72. Jan Mårtenson: Rosor från döden

Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag senast lyssnade på en av Jan Mårtensons Homan-deckare, och då var det en av dem där författaren tog ett steg ur kronologin och lät det handla om antikhandlare Johan Kristian Homans anfader på sjuttonhundratalet. Nu är vi tillbaka på åttiotalet (nittonhundra-dito, alltså), och antikaffären på Köpmangatan är centrum i intrigen. Fast det är den mindre än vanligt, är mitt intryck. En hel del utspelar sig hemma hos Homan, alldeles i närheten, och vidare förekommer en fiktiv myndighet och ett fiktivt diskotek. Ingen av de senare är ju hemmaplan för en medelålders konsthistoriker som hamnat i antikbranschen, och särskilt när han besöker diskoteket är han mer än lovligt bortkommen.

Hans inblandning i intrigen motiveras som så många gånger förr med att en gammal bekant dyker upp i hans affär med ett mysterium. Det är en av den fiktiva myndighetens anställda som nu är rädd att han har tagit livet av en tillfällig bekantskap från diskoteket, för han har av allt att döma varit hemma hos henne och hon har hittats död. Själv minns han ingenting, och vi får inte heller reda på något i den långa återblick som inleder boken innan Homan kommer med i handlingen. Det är väl tänkt som variation, men räcker inte riktigt till, och framför allt undrar jag länge vad den här Göran Lindberg är för någon och varför vi ska intressera oss för honom.

Till det återkommande med Homan hör också de så kallade kulturhistoriska inslagen. Den här gången tycker jag att de mest består i inre monologer som reflekterar över Götgatans historia (medan Homan går längs den i nutid) med mera dylikt. Det skulle kunna vara intressant, men är tyvärr alltför frikopplat från handlingen för att fylla någon riktig funktion mer än att dra ner tempot. Och så lågt är det inte från början att det behövs. Nu får Homan en chans till att bli mer intressant, annars håller jag inte ut med den här serien, som i skrivande stund består av femtiotvå böcker.

71. Malin Persson Giolito: Motiv

Det finns olika sätt att binda ihop noveller till en novellsamling. Här har författaren hittat ett tema som återspeglas i titeln, även om det är mer eller mindre framträdande i de olika berättelserna. Det handlar om brott och deras motiv ur olika aspekter, ibland sett ur brottslingens synvinkel, ibland ur någon annans. Varje historia inleds förutom med huvudpersonens namn också med en hänvisning till ett lagrum. Jag har inte dubbelkollat dem, men tvivlar inte på att de stämmer. Överhuvudtaget känner man sig som läsare helt trygg med att författaren behärskar de olika delarna i den juridiska processen, och inte för att hon strösslar med detaljer utan för att hon inte gör just det. Ofta ingår inte hela den så kallade rättskedjan, utan det kan vara allt det som ligger före gripandet av den skyldiga, eller hur det upplevs att vara häktad för något man har gjort, eller hur det är att vara anhörig vid en rättegång.

Det här innebär att novellerna är förhållandevis olika, trots det gemensamma temat. Några kommer väldigt nära en huvudpersons tankar, medan andra är mer distanserade. Ett inslag som säkert fungerar fint i skrift, men sämre när man lyssnar är förhörsprotokoll med transkriberade repliker och "F" (som i "förhörsledaren") före varannan replik. Men så kommer det berättande avsnitt däremellan som förklarar exempelvis varför någon hela tiden säger "inga kommentarer" fast den inte är misstänkt för något. Medelnivån i den här samlingen är oväntat och ovanligt hög, konstaterar jag glatt överraskad.

70. Stina Stoor: Gåvan

Måhända har jag hört den här novellen förr, men den är så gammal att det i så fall var f b t (= före bloggens tid). Stina Stoor lyckas med det hon är bäst på, att skriva en historia med lokal förankring, paradoxalt nog utan särskilt mycket miljöbeskrivning, och med stark närvaro i detaljerna. Det sistnämnda når hon i varje fall delvis genom att huvudpersonen är ett barn med barnets blick på allting. Det dröjer ett tag innan jag förstår att det inte bara handlar om detaljer utan att novellen också handlar om något större, men det ska jag inte spoilra med att berätta om.

69. Ambrose Bierce: A Diagnosis of Death

Mitt intryck är att greppet med berättelse i berättelsen inte är mycket använt i dagens litteratur. Här är det en man som berättar för en annan vad han har varit med om på annat håll. Sedan blir det också något som har bäring på novellens nutid, så greppet fyller sin funktion. Däremot vet jag inte om det är så värst skrämmande för en nutida läsare.

68. Lisa Ridzén: Vid vägkanten

Det här är en vardagsnära novell om glesbygd, hemtjänst och husdjur, nämligen en katt vid namn Vidar. Det figurerar också en pojke, länge bara kallad Pojken, och så en huvudperson vid namn Kalle, som är pojkens pappa och jobbar i hemtjänsten. Det är lika vardagligt som det låter, men förstås en utmaning för en författare att göra det intressant. Här tycker jag det lyckas rätt väl, om man har förväntningarna rätt inställda.

67. Edgar Allan Poe: The Sphinx

Ett slags skräcknovell är den som skrämmer upp läsaren, ibland också huvudpersonen, med något som verkar övernaturligt, för att sedan avslöja det som något helt naturligt. Så är det här. Den enorma sfinx som berättaren tycker sig se på en avlägsen sluttning är alltså inte det, och faktiskt inte heller bara ett hjärnspöke, som annars ofta hos Poe. Om den här historien hade varit skriven av någon mindre känd tror jag inte att den hade varit lika uppmärksammad.

66. Edgar Allan Poe: The Oblong Box

Edgar Allan Poe var produktiv under sitt korta liv, inte minst med noveller av skilda slag. Han är väl idag mest ihågkommen för några av de tidigaste detektivberättelserna och för sina skräcknoveller. Mitt intryck är att det är ett litet antal historier av honom som antologiseras om och om igen, medan många andra av någon anledning inte förekommer lika flitigt. Den här har jag aldrig stött på förr, även om den verkar finnas på svenska också. Spoilers kan förekomma nedan.

Det handlar om en sjöresa på den tiden det lättaste sättet att ta sig från sydstaterna till New York var med båt. Huvudpersonen är en av dessa anonyma berättarröster som både agerar i intrigen och återberättar saker efteråt som han rimligen inte kan ha vetat om när de hände, men så fungerade det ofta på Poes tid. Med på resan är en av berättarens bekanta, en man som reser med sin hustru och två av sina systrar. Dessa fyra personer har tre hytter, det vill säga de har inte varsin, men de är inte heller två som bor i varje hytt. Av detta gör berättaren ett mysterium, som fylls på med att sällskapet också medför en avlång låda, ungefär sex fot lång. Ungefär när vi får reda på att den luktar illa börjar jag tycka att berättaren är mer än lovligt enfaldig, men man får ju ge honom att han inte skäms för att erkänna det.

Både antalet hytter och lådan och några andra smärre mystifikationer får sina förklaringar, men frågan är om det här är en detektivhistoria, när "detektiven" inte lyckas ta reda på hur det ligger till utan informeras om det en månad efteråt när han av en slump stöter på fartygets kapten i New York. Då ligger den möjligen närmare skräck, även om den inte är lika obehaglig som några av Poes mästerverk i den genren.

65. Axel Hellby: Brinnande Fenix

 

För transparens, som det heter numera, ska sägas att författaren och jag känner varandra, eftersom jag gick en skrivarkurs för honom för ett par år sedan.

Det finns mycket i den här boken som landar väl hos mig, fast den egentligen inte är den sortens kriminal- eller spänningsroman* som jag brukar gilla mest. Som vanligt i denna genre ska handlingen inte förstöras genom att återberättas, men en inte så subtil antydan om vad som väntar finns i bild 2* ovan. Det handlar om Robert Grima, gemenligen kallad Robban, som när det börjar är en relativt misslyckad frilansjournalist, som på något sätt har ställt till det för sig så han inte får några uppdrag. Men så blir han tillfrågad och med kort varsel skickad till Berlin för att bevaka ett evenemang som slutar som på bild 2 ovan.

Det gäller miljardären Olga Curtis som ska använda en del av sina ärvda pengar till ett projekt med anknytning till Neues Museum, ett av flera museer på Museumsinsel i centrala Berlin. Robban får intervjutid med henne i förväg, inbjudan till mingel och möjlighet att samla material till sina artiklar, och allt avlöper så väl man kan hoppas ‒ tills en maskerad mördare sticker ner Olga och hon förblöder på museigolvet. Robban står så nära att han tycker sig vara ett viktigt vittne, förutom att han också har en del iakttagelser från de föregående sammanhangen som gör att han sätter igång sin egen utredning. Det uppskattas inte av alla.

Den här sortens intrig bygger mycket på att man kan sympatisera med huvudpersonen. Det går utmärkt att skriva en bok av det här slaget med en privatspanare som kombinerar överdriven nyfikenhet med dito tilltro till den egna förmågan. Sådan är inte Robban, även om han flera gånger lägger sig i sådant han borde hålla sig borta från och hamnar där han inte borde vara. Utan att vara en loser är han ändå en förhållandevis normal människa med en sådans fel och brister, och alls inte den övermänniskotyp som befolkar den här genren annars. (Den parodierades ju med framgång redan i böckerna om Agaton Sax, som behärskar både jiu-jitsu och gräliska.) Kort sagt går det att känna med Robban utan att tycka synd om honom.

Jag är ingen riktig Berlinkonnässör, men har varit där några gånger och kände igen mig alldeles lagom mycket. Alldeles för många författare berättar om varje gata som huvudpersonen beträder (Per Anders Fogelström, jag tittar på dig), men det behövs inte, om detaljerna som finns med är välvalda. Extra kul hade jag eftersom jag har brukat bo på ett hotell i ungefär de kvarter både Robban och Olga har sina hotell (de är av olika prisklass, förstår man). Robbans ankomst med natttåget är åtminstone fram till en viss punkt helt lik mina erfarenheter. Och Museumsinsel är det svårt att missa, även om jag faktiskt aldrig har varit just på Neues Museum. Sedan är det mest Stockholm, inklusive förort, och Uppsala, inklusive närliggande skog, och där finns det nog andra än jag som känner igen sig bättre.

Det kan finnas spänning av två slag i en kriminal- eller spänningsroman, vilken beteckning vi nu ska välja. Det kan dels handla om att man vill veta vem mördaren är (mutatis mutandis), dels om hur den som försöker ta reda på det ska lyckas (inklusive att klara sig undan de motståndare som genren håller sig med). Här kombineras de båda på ett ovanligt lyckat sätt. Att få reda på alla delar i varför Olga mördas och av vem, det tar sin tid, och har drag av pusseldeckaren såtillvida att läsaren helst ska ha varit uppmärksam på några detaljer tidigt i handlingen. Att Robban ska klara sig är möjligen inte överraskande utifrån genrens konventioner, men hur det ska gå till kan man undra, inte minst när hans sambo och hennes son blir indragna i något som är större än både de och Robban egentligen klarar av att hantera.

Utan bekantskap med författaren hade jag nog inte hittat den här boken, för det kommer ju vansinniga mängder kriminallitteratur. Förrförra helgen var jag på deckarfestival i Ystad i regi av bland andra Svenska deckarakademin, och där meddelades att det 2024 kom 509 originaldeckare på svenska, och det finns ju ingen människa som hinner läsa allt det. Men det visar också att det finns bra och läsvärda alster som skrivs av andra än de tio eller tjugo mest kända namnen, som alla ändå hittar fram till. Just därför känner jag att jag med gott samvete kan rekommendera den här.

* Ljudboken bytte "omslagsbild" i min ljudbokstjänst mitt under min lyssning. (Möjligen blir den första bilden en raritet, eftersom den nu är borta därifrån.) Som en intressant bonus bytte boken också (sub)genre från spänningsroman till kriminalroman. Utan att gå i detalj om dessa båda termer tycker jag absolut att detta kan kallas för kriminalroman med den traditionella definitionen att det ska förekomma ett brott, en utredning och en lösning.