162. Catherine Anyango Grünewald: Mörkrets hjärta

Joseph Conrads roman som ligger till grund för den här seriebearbetningen har jag faktiskt inte läst. Det framgår ändå både i för- och efterord samt på många andra ställen att den är en klassiker, både till form och innehåll. Formen, där den huvudsakliga intrigen återberättas av Charlie Marlow i England senare, låter sig inte hur lätt som helst överföras till seriemediet, men kanske är det en svårighet som också originalet har. Vilket år som helst ska jag ta itu med det.

Innehållet, en skildring av den dåvarande belgiske kungen Leopold II:s privata koloni Kongofristaten och hur befolkningen där behandlades, är däremot lika möjlig att återge i bild som text. I efterordet framgår att ambitionen har varit att också skildra miljön mer än vad som görs i boken, och det syns i de helsidesbilder som är vanligare här än vad de brukar vara i serieromaner:

Texten är ofta mycket kort:

liksom replikerna:

Här och var är det också traditionellt utformade seriesidor med rutor:

och replikväxling:

Bilderna är onekligen mycket långt från Tintin i Kongo eller andra liknande serier, men man längtar inte efter det eller något annat.

110. Chimamanda Ngozi Adichie: Apollo

"Apollo" är tydligen ett namn på bindhinnekatarr, och det spelar en viss roll i den här berättelsen. Den återberättar en ganska kort tidsperiod i berättarens barndom, nu på några decenniers avstånd, och om interaktionen och relationen mellan honom själv och en av familjens tjänstepojkar. Det är inte så ofta jag får anledning att läsa om Nigeria, men det är alltid spännande med en miljö som inte är alldeles bekant, och jag tänker - som så ofta - att jag borde försöka bredda mitt läsande geografiskt.

60. Albert Camus: Främlingen

Om man inte vet något annat om den här romanen så brukar man ändå känna till att den har en av världslitteraturens mest berömda inledningar: "Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte." Och gladare än så blir det sällan. Huvudpersonen Meursault, en fransman med oklart kontorsarbete i det franskstyrda Algeriet, begraver sin mor, träffar en kvinna, går på bio med henne (dagen efter begravningen - skandalöst!) och skjuter ihjäl en arab. Om någon inte vet hur det går i andra halvan av boken så stannar jag där.

Det finns säkert mycket att läsa om den här romanen, som nog var mer banbrytande när den kom 1942 än vad vi uppfattar den idag. Den här radioversionen är intressant inte minst på grund av det oengagerade tonfallet hos inläsaren Shanti Roney, som passar till Meursaults allmänt accepterande av vad som händer honom.

40. Oyinkan Braithwaite: Min syster, seriemördaren

Charmiga lillasystern Ayoola har en olycklig benägenhet att ta livet av sina pojkvänner, och ordentliga storasystern Korede rycker in och städar upp och transporterar lik, när så behövs. Förutsättningarna för historien är alltså inte alldeles realistiska - jag tycker de påminner om den svarta humorn hos Roald Dahl eller kanske Alfred Hitchcock. Spänningen uppstår genom att vi läsare först efter hand får reda på varför systern gör som hon gör, och vad i systrarnas förflutna som gör att det faller sig naturligt för Korede att hjälpa till. Ganska tidigt i handlingen undrar jag också om det kommer att hända fler gånger, när det redan är ett etablerat mönster.

Det utspelar sig i Lagos i Nigeria, en miljö som jag inte möter i litteraturen särskilt ofta, för att ta till i underkant. Bara det är ett skäl att läsa den här boken, som mellan galenskaperna ger intressanta inblickar i vardagen i en nutida afrikansk storstad. Det är mer likt valfri västeuropeisk metropol än jag hade väntat mig, men systrarna har sin bakgrund i en välbärgad familj, ska sägas. Det finns säkert delar av samhället som mer motsvarar mina fördomar om hur det skulle se ut, och där ett par unga systrar inte har tjänstefolk och bil.

Huvudsaken i den här boken är intrigen, och den är absolut kompetent berättad. Däremot är det inte ett under av djup i karaktärerna eller ett språk som motiverar att man läser om formuleringar i ren njutning. Men som förströelseläsning är den bättre än mycket annat, och annorlunda på ett positivt sätt. Det förvånar mig inte att baksidesfliken meddelar att "filmrättigheterna är redan sålda".

318. Hergé: Tintin i Kongo

Det här är det andra albumet i den långa sviten om Tintin, och det räknas väl inte till de bättre. Att jag nu läste det beror på att det ingår som kurslitteratur på en kurs jag läser, och avsikten med det är att man ska analysera fördomar i serier. Det är det å andra sidan ett verkligt bra exempel på, när den vite mannen Tintin från kolonialmakten Belgien kommer till Kongo och konfronteras med de primitiva infödingarna. När det inte skjuts på de inbördes kämpande stammarna är det storviltet som får bita i gräset. Intrigen är av den typ där huvudpersonen råkar i knipa, kommer loss ut knipan, råkar i knipa igen etc. Efter ett tag blir det något enahanda, och den charm som de bästa Tintin-albumen har saknas alldeles här.

148. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix drar i fält

Enligt introduktionstexten om det här albumet i den här samlingsutgåvan:

ska det här vara ett av de populäraste i den långa sviten. Jag förstår inte riktigt det, men genren militärfars har förstås sina fans. Det går mest ut på att Asterix och Obelix retar gallfeber (förlåt) på befälen, på samma sätt som 91:an och 87:an gör det med överste Gyllenskalp och Fabian Bom gör det med furiren, andra exempel att förglömma. Intrigen är tunn och underordnad.

Den romerska armén består av rekryter från olika delar av imperiet. Roligast har jag åt belgarens frisyr:

18. Agatha Christie: While the Light Lasts

Den här novellsamlingen ligger på gränsen till deckargenren. Jag undrar om jag inte förleds att placera den inom genrens ramar på grund av vem författaren är. Samlingen består av fem noveller som inte funnits tillgängliga i bokform tidigare, utan glömts bort efter deras ursprungliga publicering i olika tidskrifter tidigt i Christies karriär. De hör inte till hennes starkaste kort, måste man konstatera, och innehåller heller ingen av hennes kända detektiver, så de har inte heller samlats ihop någonstans av det skälet.

För årets novellutmaning väljer jag "The Edge", en ruskig historia om två kvinnor som är rivaler om den enas man, som den andra utgick från att hon själv skulle få gifta sig med. Den passar fint in på listans nummer 7, "en novell där någon bor på hotell", och den hotellvistelsen får sina följder, kan man säga.

320. Noveller för Världens Barn 2009

Från 2004 till och med 2013 gav Radiohjälpen ut årliga novellantologier som såldes för välgörande ändamål. (Titeln ska alltså inte uppfattas som att det är noveller för barn, utan "till förmån för".) Böckerna börjar nu dyka upp på andrahandsmarknaden, där vi snåljåpar kan hitta dem för ett par tior eller kanske tre. Den här från från 2009 har temat "klassiska mästerverk ur världslitteraturen".

Riktigt hur redaktionen definierar "världslitteraturen" är svårt att se. Här finns stora ryska författare som Gogol, Tolstoj och Tjechov, nobelpristagare som Hemingway och Mahfouz, och svenska klassiker som Selma Lagerlöf och Karin Boye. Men här är också så oväntade inslag som Tage Danielssons monolog om sannolikhet och en scenprata av Sandro Key-Åberg, och dessutom flera författare som jag aldrig hade hört talas om förr. Om det finns en enda tydlig egenskap som förenar alla medverkande författare så är det att de är avlidna.

Läsvärda är de allra flesta, och en bonus är att de mest antologiserade novellklassikerna i stort sett lyser med sin frånvaro. Den enda jag säkert vet att jag har läst förr är Gogols "Kappan", men senast jag läste den - för sådär ett kvartssekel sedan - var det på originalspråk, och det här var ändå mindre ansträngande. Ska jag rekommendera bara en blir det Elin Wägners "Det hemlighetsfulla kuvertet", som borde vara obligatorisk läsning för alla som sitter i en styrelse, även om det oftast inte går till som när fröken Melander blir styrelsesuppleant i sjukkassan "Klippans fasthet" och bland idel män ska försöka utföra sitt uppdrag i enlighet med både det egna samvetet och herrarnas förväntningar.

För den sista återstående punkten i årets novellutmaning, en novell av en författare från ett afrikanskt land, väljer jag "Självständighetsdagen" av Yvonne Vera från Zimbabwe. Det är en kort - bara fyra sidor lång - berättelse om hur prins Charles kommer till Salisbury för firande av den nya statens tillblivelse, men den innehåller precis vad som behövs.

Novellutmaningen var mitt enda externt initierade läsprojekt under 2018, det som i bloggosfären kallas "utmaning". Jag införde dessutom den självpåtagna begränsningen att bara använda en novell ur varje bok, och är rätt nöjd med att ha kunnat pricka för alla de fyrtio punkterna på listan enligt följande:

1. Läs en novell med något från växtriket i titeln
Suzanne Brøgger: "Blomman"

2. Läs en novell som filmatiserats
Daphne du Maurier: ”Fåglarna” i Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om brott

3. Läs en novell med bokstaven X i titeln
”Vox populi” i Hjalmar Söderberg: Historietter

4. Läs en novell av en Nobelpristagare
Orhan Pamuk: "Att titta ut genom fönstret"

5. Läs en novell som utspelar sig under en högtid
”Julens ande” i Jeanette Winterson: Juldagar. 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar

6. Läs en novell som översatts från tyskan
Juli Zeh: "Den skänkta timmen"

7. Läs en novell som ursprungligen gavs ut på 1800-talet
Guy de Maupassant: "Pauls flicka"

8. Läs en novell om en hemlighet
Philip K. Dick: "Försvararna"

9. Läs en novell som utspelar sig i ett land du ännu inte besökt
H. G. Wells: "De blindas rike"

10. Läs en novell med en titel hämtad från en dikt/sångtext
”Three Blind Mice” i Agatha Christie: Three Blind Mice and Other Stories

11. Läs en novell med något från rymden i titeln
”Stjärnorna” i Alphonse Daudet: Brev från min kvarn

12. Läs en novell av en författare från ett afrikanskt land
Yvonne Vera: ”Självständighetsdagen” i Noveller för Världens Barn 2009

13. Läs en novell med färre än sju sidor
”Kissande man” i Emma Asp: Du är nog speciell men närmare än så här kommer vi inte

14. Läs en novell av en författare som gett ut mer än tio böcker
”Burksparven” i Alf Henrikson: Sagor

15. Läs en novell som gavs ut under 2018
Åke Smedberg: "Nu"

16. Läs en novell om flykt
Zulmir Bečević: "Du och jag mot världen"

17. Läs en novell om ett ämne som du visste mycket litet om
Aino Trosell: "Pojkjäveln"

18. Läs en novell som handlar om ett sagoväsen
Johan Ring: "Rent-a-Claus"

19. Läs en novell där någon dansar
Aino Trosell: "Domaredansen"

20. Läs en novell av en favoritförfattare
Jonas Karlsson: "Ingenting"

21. Läs en novell som ursprungligen gavs ut på 1970-talet
Ursula K. Le Guin: "Ett nytt Atlantis"

22. Läs en novell av en författare från ett asiatiskt land
”Det romerska rikets fall, 1881 års indianuppror, Hitlers invasion av Polen och stormarnas rike” i Haruki Murakami: Elefanten som gick upp i rök

23. Läs en novell där ett fordon spelar en stor roll
Håkan Lindgren: "Femton minuter för Ann-Sofi Munter"

24. Läs en novell med något runt i titeln
D. H. Lawrence: "Sol"

25. Läs en novell där någon är sjuk
Åsa Foster: "Första året"

26. Läs en novell med något från havet i titeln
”Befälhavaren” i Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Sista resan och andra berättelser

27. Läs en novell av en författare som också skriver barnböcker
Kerstin Thorvall: "Olle"

28. Läs en novell som utspelar sig på en arbetsplats
”En stjärna över i” i Mirjam Lindahl: Synd - de sju dödssynderna

29. Läs en novell som översatts från spanskan
Javier Marías: ”Nattläkaren” i Fjärran ifrån och nära

30. Läs en novell med ett väderstreck i titeln
Elisabet Kågerman: ”Nord är nord och syd är syd…” i Skånska sillamord

31. Läs en novell där någon flyttar
Hjalmar Söderberg: "Blom"

32. Läs en novell vars titel du tycker är vacker
”Vems rosor växer i ån?” i Dennis Gustafsson: Viktor Kasparssons Makabra Mysterier

33. Läs en novell där det snöar
Aino Trosell: "Som från ingenstans"

34. Läs en novell med något taggigt i titeln
Mari-Ann Hedlund: "Tusen vassa tänder"

35. Läs en novell av en amerikansk författare
Ray Bradbury: "Ett dån av åska"

36. Läs en novell om kärlekslycka
Malte Persson: "Research"

37. Läs en novell vars titel börjar på samma bokstav som författarens efternamn
”Barkbåtar” i Henry Bronett: Kaddish. Historietter

38. Läs en novell där (minst) en av personerna är ett barn
Jessica Schiefauer: "Barnen som lekte i Hinternasswald"

39. Läs en novell där någon dricker kaffe eller te
Birgitta Stenberg: "Rösten"

40. Läs en novell av en författare som också är känd för ett annat yrke
Fredrik Lindström: "En religionsfri jul"

2019 blir väl ett år av nya utmaningar. Om de kommer att handla om läsning vet jag däremot inte.

250. Fjärran ifrån och nära

Nu på slutet är det en utmaning att hitta noveller som passar in på de återstående punkterna i novellutmaningen, särskilt som jag också har att ta hänsyn till min självpåtagna begränsning att bara använda en novell i varje bok. Jag lyckades inte hitta en enda novell översatt från spanska - listans nummer 29 - i mitt eget bibliotek, så den här samlingen fick följa med hem från stadsbiblioteket för nu ett bra tag sedan. Där finns novellen "Nattläkaren" av Javier Marías, en liten berättelse med öppet slut, som inte förklarar allting som huvudpersonen upplever vid ett besök hos en bekant, som behöver få en läkare att göra hembesök. Den är förtätad och nästan lite mystisk, utan att bli rysare för det.

Samlingen bygger på en radioserie från 1996, där översättare valde sina favoritnoveller, och det innebär alltså att det finns noveller från världens om inte alla så i varje fall olika hörn. "Fjärran" representeras av länder som Moçambique och Vietnam, som jag verkligen inte läser något från särskilt ofta, om ens någonsin. "Nära" representeras till exempel av Danmark och Norge, som understundom har förekommit här, men som jag egentligen skulle vilja läsa mer från.

Det är verkligen en blandning av olika teman; om jag hade fått önska något skulle det vara att det någon gång hade fått vara lite roligt. Nu är det seriös finlitteratur, och det kan ibland bli lite för seriöst och fint för min smak. Inte bara den nämnde Marías är en återkommande nobelpriskandidat, utan här finns också Joyce Carol Oates representerad, och det säger väl något om nivån.

216. Agatha Christie: Parker Pyne Investigates

Mr Parker Pyne hör inte till Agatha Christies mest kända huvudpersoner - möjligen kan han vara på fjärde plats efter Poirot och miss Marple (eventuellt i omvänd ordning) och Tommy och Tuppence på delad tredjeplats, om inte fjärdeplatsen ska gå till mr Harley Quin och mr Parker Pyne får nöja sig med femte. (Vad är det förresten med detta att manliga detektiver omnämns med både för- och efternamn hela tiden?) Den här samlingen av tolv tidigare tidskriftspublicerade noveller är den enda boken om honom; sedan finns det också ett par historier till som är med i andra samlingar.

Omslagsbilden illustrerar det som är inledningen till i varje fall de första sex novellerna och återkommer i varierad form i de övriga. Mr Parker Pyne annonserar i The Times, på den tiden förstasidan bara innehöll annonser, i "the agony column" med följande meddelande: "Are you happy? If not consult Mr Parker Pyne, 17 Richmond Street." De som söker upp honom är kanske inte alltid i behov av samtalsterapi, och det är heller inte det han ägnar sig åt. Mot arvode åtar han sig att ändra klienternas liv till det bättre, ofta genom att utan deras vetskap föra in spänning eller förändring av någon avgörande förutsättning. Det är ofta mer roande än spännande för läsaren, inte minst eftersom klienten sällan begriper att de har fått hjälp, långt mindre varifrån den har kommit, och det trots att de själva har anlitat mr Pyne.

I den andra hälften av boken är mr Parker Pyne på resa, semester ska det kallas, men han får rycka in och styra upp saker även i Turkiet, Syrien, Persien, Egypten och Grekland. Några gånger är han här mer traditionell detektiv. Christie var ju i sitt andra äktenskap gift med arkeologen Max Mallowan och följde med honom på olika håll i Orienten, och det har satt sina spår här, liksom i en del andra verk, främst med Poirot i huvudrollen. Här är det till och med så att en novell heter "Death on the Nile", som den kända Poirot-deckaren, och utspelar sig på en kryssningsbåt, ganska lik den som förekommer där. Men intrigen är en helt annan, och det är dessutom inte så många som dör här. Och på vägen ut till Orienten åker man förstås Orientexpressen, om än på andra hållet än i den mer kända boken.

Lite synd tycker jag det är att Christie aldrig återvände till mr Parker Pyne eller gav honom utrymme i det längre formatet. Han är i sin välvilja och vänlighet - även när han blir störd på semestern - en huvudperson som det är lätt att tycka om.

181. Hergé: Koks i lasten

I takt med att Tintin har varit med om allt fler äventyr finns det allt fler gamla skurkar, vänner och fiktiva länder att återanvända i de nya äventyren. Den här gången tycker jag eventuellt att återanvändningen blir för mycket huvudsak när general Alcazar från San Theodoros, emiren Ben Kalish Ezab från Khemed (med sonen busfröet Abdallah), skurkarna Rastapopoulos och Allan Thompson samt de komiska lättnadskaraktärerna Serafim Svensson och Bianca Castafiore trängs i intrigen. Där ska också rymmas en potentiellt ganska seriös historia om slavhandel; "koks i lasten" är omskrivningen för afrikaner i lastrummet. Hur det går för dem missar jag i den allmänna upplösningen av det mesta, som slutar med en galen uppfinning av professor Kalkyl, som har fått hålla sig hemma.

151. Hergé: Krabban med guldklorna

Efter äventyren i Syldavien hamnar Tintin den här gången i Nordafrika, dit en opiumhärva har förgreningar. Det är eventuellt inte seriens starkaste nummer; jag tycker att den återknyter till de inledande delarnas alltför lösa konstruktion och upprepning av temat "i knipa - ur knipa". Men det här är första gången Tintin träffar kapten Haddock. Jag, som inte är i närheten av att vara tintinolog, blir efter hand överraskad av hur mycket av det jag förknippar med Tintin som dyker upp först ganska sent i serien. Vi väntar fortfarande på professor Kalkyl, till exempel.

139. Hergé: Tintin i Kongo

Jag har slitit med frågan om det här ska anses som en ljudbok och därmed platsa här, eller om det är något annat, och i så fall vad. Nu verkar det som om det runt om på nätet definieras som en ljudboksversion av seriealbumet, och låt gå för det. Jag har inte kollat, men är rätt säker på att det som sägs är betydligt mer än vad som står i pratbubblorna. Snarast känns det som om Tintin berättar för en blind följeslagare vad som händer, även om det mesta han säger är riktat till hunden Milou. Och så är det förstås flera olika röster, även om de inte är lika många som rollerna, utan vissa dubblerar eller tripplerar. Tomas Bolme är dock bara Tintin, vad jag kan höra.

Med detta sagt tycker jag ändå att det fungerar för lyssning; eventuella brister finns nog redan i förlagan. Tintin är på reportageresa i Kongo, men det kommer aldrig riktigt loss, eftersom han fastnar i diverse problem. En del av dem är djungelrelaterade, en del är skurkrelaterade. (Det är förresten lite ovant att höra Lars Lind i en bovroll.) Det koloniala perspektivet som har vållat debatt på senare tid finns förstås med, men är möjligen mer påtagligt i bild.

För kalenderbitaren ska sägas att det första albumet, Tintin i Sovjet, inte verkar finnas med i den här inlästa sviten, som alltså börjar här.

87. Markus Lutteman: Blodmåne

Bokcirkeln startar härmed ny omgång och nytt tema. Eftersom vi är sju deltagare ska vi ta oss igenom veckans sju dagar, och traditionella som vi är börjar vi med måndag.

Med viss tvekan har jag taggat den här boken som deckare, för den handlar om brottslighet och i viss mån utredning av den. Men det är snarast thriller om internationell handel med noshörningshorn, och, som genren närmast kräver, om en huvudperson som blir jagad av såväl brottslingar som andra.

Vi i cirkeln tyckte att det var en rappt berättad historia som det inte var svårt att hålla intresset uppe för under läsningen. I lite olika grad tyckte vi också att den berörde genom sin skildring av temat, inte minst de blodiga scenerna när hornen rövas från djuren. Men vi var också överens om att det finns en del tappade trådar på vägen och lite för många sammanträffanden för att vi skulle köpa det i en fiktiv berättelse. (På något paradoxalt sätt kan fiktion inte innehålla sådana sammanträffanden som verkligheten gör hela tiden.) Själv tyckte jag dessutom att ett påhängt avsnitt där författaren redogör för vad som är påhittat och vad som är verkligt till exempel i miljöerna var helt onödigt. Skriver man skönlitteratur får man hitta på.

194. Doris Lessing: Om katter

Med förra boken i projektet med de kvinnliga nobelpristagarna kom jag i fas med det tänkta tempot, en i månaden. Med den här håller jag tempot, och nu känns det överkomligt att före årsskiftet läsa de återstående två, även om en av dem nog får betraktas som vettande åt det tyngre hållet.

Det här är å andra sidan inte alls tungt, utan en fin skildring av hur det är att leva med katter, som Doris Lessing gjorde större delen av livet, och inte minst hur katterna lever med oss människor. Det börjar redan under hennes uppväxt på en afrikansk farm, där dagens syn på sällskapsdjur inte riktigt har slagit igenom, och fortsätter sedan i olika bostäder i England. Den som har minsta erfarenhet av katter kommer att känna igen sig.

(I den här utgåvan ingår både en ursprunglig version och två kortare tillägg om Rufus och El Magnifico, två sentida tillskott i familjen.)

192. Jean Winand: De egyptiska hieroglyferna

Trots ganska omfattande lingvistikstudier har jag lyckats undgå att lära mig elementa vad gäller hieroglyfer, inser jag när jag läser den här lilla populärvetenskapliga översikten. Här får det räcka med att säga att det inte bara är en bildskrift utan betydligt mer intrikat.

Jag vill påstå att det här är en beskrivning som är alldeles lagom omfattande för att man ska förstå, men inte frestas att hoppa över något. Det är både hieroglyfernas historia och hieroglyfstudiets historia, och om jag ska fortsätta med något skulle det vara det senare. Inte minst är jag nyfiken på Champollion, som knäckte nöten (eller vilken metafor man föredrar) när konsten att läsa hieroglyfer länge hade varit bortglömd.

174. H. P. Lovecraft: Skräckens labyrinter

Innan den här bloggen kom till läste min bokcirkel H P Lovecraft, vilket för mig var första gången. Jag minns det som lite omständligt och inte särskilt skräckinjagande. Det känns som om tidsavståndet mellan honom och Edgar Allan Poe är betydligt kortare än mellan honom och nutida skräckförfattare, trots att det väl är ungefär lika. Det är en väldig överanvändning av "ohyggligt", "vedervärdigt" och "fasansfullt" när han berättar om vad hans huvudpersoner upplever i den skräckgenre som ofta behandlar missbildningar, inavel, mentalsjukdom och liknande, snarare än spöken med mera dylikt.

Anledningen att jag alls valde att lyssna på den här novellsamlingen är förstås att den läses av Ernst-Hugo Järegård. "Läses" är förresten inte tillräckligt för att beskriva vad det är han gör; han framför eller gestaltar, och där ingår att han inte bara läser utan också interfolierar med rosslingar, vansinniga skrik, gapskratt och flämtningar. Man får ta det som det är. Om man inte gillar det märker man det efter några minuter, och då finns det mycket annat man kan lyssna på. Det enda negativa jag kan komma på är att det är svårt att reglera volymen när han ömsom viskar en i örat och ömsom drar på med Dramatenrösten som ska höras upp på översta balkongen.

167. Herman Lindqvist: Våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av

Någon hel bok av Herman Lindqvist har jag inte läst tidigare, men man känner igen hans andfådda och anekdotspäckade stil från hans TV-program. Jag har tyvärr lite svårt för den i skrift. Han vill så gärna få med allt han har hittat, precis hur många fartyg, precis hur folk var släkt och precis vad alla inblandade tänkte. (En radioparodi på Lindqvist för nu ganska många år sedan minns jag som att han inledde alla berättelser med "Kungen blev raaasande", och det är alldeles för mycket sådant.)

Ämnet är däremot intressant och - tror jag - försummat. Jag visste nästan ingenting om Nya Sverige i Nordamerika på 1600-talet, en liten aning om Cabo Corso på Guldkusten (genom serierna om Johan Vilde), lika lite om Guadeloupe (räntan!) och lite mer om Saint-Barthélemy. Den sistnämnda ön var svensk längst, i nästan hundra år, fram till 1878. Där finns också lite spår kvar från svensktiden.

Här finns också av oklar anledning ett kapitel om Åland, trots att författaren är noga med att understryka att Finland var en del av det svenska riket, och om Åland hade blivit svenskt efter första världskriget hade det väl knappast blivit en koloni. Med sina brister är det här som sagt ändå en intressant skildring.

102. Håkan Nesser: Herr Kadar

Medan Van Veeteren-projektet har sommarsemester smiter jag emellan med lite annan Nesser-läsning. Den här novellen handlar om en mystisk herre på en östafrikansk semesteranläggning, där "vi" (som jag uppfattar det ett svenskt par, men det kan man inte riktigt veta) befinner oss över julhelgen. Det är omisskännligt Nesser, men en lite för tunn historia för att hålla hans vanliga klass, tyvärr.

23. Nadine Gordimer: Burgers dotter

Det här skulle vara januari månads kvinnliga nobelpristagare i projektet som jag deltar i (jag föredrar "projekt" framför "utmaning"), och det gick sådär, får man säga. Nu är det rätt mycket av året kvar, så jag hoppas kunna hålla tempot bättre resten av tiden. En anledning att det har tagit tid är helt enkelt de oerhört tätpackade sidorna (till vänster, till höger som jämförelse en annan aktuell bok):

Det tar också oerhört lång tid innan det börjar hända något. Det som nämns i baksidestexten dyker inte upp förrän efter två tredjedelar av boken, och vid det laget känner jag mig inte så lite lurad på den konfekten. Jag har också svårt med växlingen mellan första- och tredjepersonsberättande, som här känns helt omotiverad, eller i alla fall oförståelig för mig.

Det handlar alltså om en ung kvinna i Sydafrika någon gång vid slutet av 70-talet eller så, när till exempel Angola och Moçambique just har blivit självständiga, och de svartas organisationer har fått lite nytt hopp om att något kan gå i rätt riktning. I periferin förekommer eller nämns en del verkliga personer, mest känd förstås Nelson Mandela. Huvudpersonen Rosa (Burger) är som titeln anger i stor utsträckning definierad som dotter till sin far, en vit läkare med vänstersympatier som just har avlidit i fängelse. Det hade kunnat bli intressant, men det kommer liksom aldrig riktigt loss, eftersom det mesta redan har hänt vad gäller Rosas föräldrar, men för henne själv har livet inte riktigt börjat.

Om inte den här boken hade ingått i ett av årets projekt hade jag förmodligen gett upp efter 50 sidor. Nu har den fått vara bredvidläsning under omotiverat lång tid. Jag hoppas att åtminstone en del av de återstående kvinnliga nobelpristagarna ska vara lite mer lättillgängliga.