söndag 12 maj 2013
27. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Brandbilen som försvann
Jag kastar mig direkt vidare till femte boken i serien, där Gunvald Larsson börjar leva ut den personlighet som man förknippar med honom. Ett vittne som har varit i Grekland på semester får en avhyvling för att "militärjuntan låter tiotusentals människor ruttna bort i politiska fängelser och att folk blir torterade till döds varje dag". Hon försvarar sig med att "solen skiner och alla dansar och är lyckliga". En personkaraktäristik så god som någon.
Martin Beck sover fortfarande i vardagsrummet, och hans dotter undrar om inte han också ska flytta när hon håller på och förbereder sig för det. Dottern är snart sjutton år och det framställs som helt naturligt att flytta hemifrån då. Sonen är tretton och firar valborgsmässoafton "på någon sorts föräldrafri skiva med mellanöl och grammofonmusik". Försigkomna ungdomar, får man säga.
Berättelsen är både filmad och välkänd, men jag tycker den balanserar på gränsen mellan polisromanens realism och pusseldeckarens tillrättalagda ledtrådar. Sjöwall-Wahlöö lutar ju normalt mer åt det förra, men här finns en händelsekedja som jag inte riktigt köper i det här sammanhanget. Hade det varit Christer Wijk eller miss Marple hade jag däremot inte haft några problem, konstigt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar