Som första bok i bokcirkelns nya omgång på temat mat läste vi Pepparkakshuset, första delen av hittills sex i Hammarbyserien. Jag tycker inte titeln är något vidare som beskrivning av boken, även om jag förstår hur det är tänkt. Men mattemat uppfylls ändå. I kommissariens hem lagas det härliga familjemiddagar där barnen deltar med liv och lust och gör tapenade som om de aldrig hade gjort annat i sitt sexåriga liv. Och i ett annat hem steks det upp en styckfryst schnitzel som visar hur ensamt det är där.
Jag är kluven till den här boken. Huvudintrigen tycker jag är bra, väl berättad och trovärdig inom ramen för en deckare, där det ändå är en förutsättning att någon ska mördas av skäl som i verkligheten kanske inte hade lett så långt. Poliserna som arbetar med fallet är personer som man lär känna och gärna skulle vilja följa i kommande böcker. De får lagom mycket privatliv och blir inte karikatyrer eller parodier.
Däremot finns det ett par bihandlingar som jag inte tycker tillför mycket, men som tar så relativt mycket plats att jag blev förvånad över att de inte knöts ihop på slutet. Nu har det skvallrats om att de kan återkomma i följande delar i serien, och då kanske de kan få en ny chans att motivera sin existens.
Och så tycker jag att kommissarien pratar alldeles för mycket med sin fru om det fall han jobbar på. Det var kanske lite mindre trovärdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar