Här finns en recension som säger en hel del av vad även jag tycker om den här boken. Det är väldigt synd att detta inte är en bättre bok, när nu författaren uppenbarligen ansträngt sig länge och mycket. Men det är ändå inte så dåligt att det är omöjligt att läsa eller att man sitter och retar sig riktigt hela tiden. Efter kanske halva boken kommer jag på vad jag tror är problemet - detta är inte en bok om Edvard Persson. Snarare är det en bok om hur Pontus Brandstedt letar efter material för en bok om Edvard Persson genom att intervjua mer eller mindre alla som träffade Edvard och fortfarande lever. Bokens titel blir därmed inte bara begriplig utan högst motiverad.
Varje intervju påannonseras ("Låt oss höra det andra vittnet, vi kallar [NN] till båset. Bra, hon sitter där. Berätta nu." eller "Utan något Höganäskrus i sikte så långt ögat kan se ringer jag upp [NN] en aprilafton.") och avannonseras ("Jag vill tacka flickorna [X] för berättelserna och gästfriheten. Tyvärr gick [Y] bort ett par år efter mitt möte. Jag tror hon sitter någonstans där uppe nu och sjunger för full hals, kanske med en tjuvlyssnande Edvard bakom ett träd.") som såge vi en TV-dokumentär eller ett med filmklipp illustrerat föredrag i en föreläsningsförening. Det är inte utan bearbetning användbart i bokform.
Författaren vill också gärna sätta in Edvard (som vi blir med honom tidigt i framställningen) i ett större sammanhang och inleder gärna kapitlen med utblickar av typen "1937 var året Edvard skulle bli osams med en gammal kumpan, bli öppet angripen i press, hart när köra ihjäl sig samt till råga på allt möta själva satan en ensam natt i Småland. Men låt oss börja med en tidsbild." Han har också en olycklig kärlek till metaforer och engelska, gärna i förening: "Edvard som en stadig rotfrukt i skånsk mylla one more time." Och någon sovring av materialet kan jag inte se spår av. Är det sovrat vill jag inte veta hur det var dessförinnan.
Innehållsligt är det här kanske inte den bok som avslöjar något fullständigt okänt om Edvard Persson. Men jag visste till exempel inte att han hade en ganska lång teaterkarriär i Finland innan han blev känd i Malmö. Huvudfrågan, om han var den diva han blivit känd som genom citatet "allt ljus på mig", besvaras med både ja och nej. En del intervjuade känner inte igen den bilden alls, framför allt de som träffade honom mot slutet av hans liv. Andra håller med om bilden, men påminner ofta om att det faktiskt var han som var Europa Films stora publikdragande namn, som försörjde både direktörer och många andra i bolaget, för att inte tala om alla andra skådespelare i filmerna.
Som avslutning, mitt favoritstycke (i hård konkurrens):
Givetvis ämnade Europa Film spinna vidare på detta succésprängda spår och man siktade mot stjärnorna! Mot Österns stjärnor varav en av de starkast skinande voro [sic] Nikolaj Gogol. Scheutz [Europa Films direktör] hade på fullt allvar planer på att ge Edvard ett saftigt dramatiskt stycke att hugga in på, Revisorn. Edvard måste ha flämtat som en blodhund som äntligen fått riktigt villebråd på spåret. Nu skulle väl [Karl] Gerhard sluta skälla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar