tisdag 6 augusti 2013
65. Peter Robinson: Kall som graven
Jag har läst några av Peter Robinsons deckare om Alan Banks tidigare och tycker de är bland det bättre i genren "nutida deckare om riktiga poliser". Däremot är det rätt hopplöst att försöka läsa i rätt ordning på svenska, för de verkar ha översatts i delvis blandad ordning, och börjat någonstans mitt i. Den här utspelar sig i alla fall direkt efter En ovanligt torr sommar, som vad jag förstår är den tidigaste som finns översatt och blev ganska omtalad när den kom på svenska.
Den här gången får Banks i uppdrag av sin chef, den elake polismästaren Riddle, att åka till London och hämta hem hans vilda tonårsdotter som har rymt. Det ska göras privat, diskret och utanför tjänsten. Även för den som läser denna som sin första Robinson framgår det att Banks och Riddle har en historia av att inte komma överens och att Riddle går långt utöver sitt chefskap med att be Banks om detta. Ett tag undrar jag om det verkligen kan räcka till över 450 sidor att leta efter dottern, men det visar sig att det egentligen bara är upptakten till något betydligt allvarligare och mer förgrenat, som Banks så småningom får ta hand om inom tjänsten.
En anledning till att jag gillar Peter Robinson är att han lyckas med det som många misslyckas med, nämligen att skriva intressant och relevant både om brotten som står i centrum för deckaren och de poliser - Banks och kolleger - som arbetar med utredningen. Även om det kanske till bortåt en tredjedel handlar om Banks' privatliv med (blivande f d) fru, två barn på väg att bli vuxna, tveksam relation till kvinnlig kollega etc så känns det aldrig som de delarna inte har där att göra. Här är mindre av pittoreska miljöer än i de andra böcker jag läst av honom, men å andra sidan är det senhöst och inte riktigt säsong att ge sig ut på vandringar i Yorkshires dalar, även om det också ägnas en halv söndag av helt intrigmotiverade skäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar