125. Joakim Bergman: Midsommarmord

"Problemet var klassiskt: en grupp människor, totalt isolerade på en ö, och alla misstänkta" säger baksidestexten, och det stämmer precis. Författaren Joakim Bergman är också berättare av historien, förtidspensionerad gymnasielektor i svenska, numera bosatt i Italien och sysselsatt med sitt författarskap. (Egentligen är det en pseudonym för Bengt Söderbergh.) Han har därför kontaktat en av sina gamla elever, numera bokförläggare, för att diskutera utgivning av ett manuskript och blivit bjuden till dennes sommarhus i skärgården. Där finns på sedvanligt pusseldeckarmanér de övriga misstänkta med olika förbindelser sig emellan: bokförläggarens hustru, hennes syster, dennas man, deras son, som också är ung stjärnskådespelare på Dramaten, en regissör från samma teater, en gammal klasskamrat till värden, en bofast ung man, anställd för praktiska göromål, samt värdens svågers sekreterare, dock av allt att döma redan död vid berättarens ankomst.

Efter att lektorn har hittat liket (i ett gammalt halvmurket badhus vid bryggan) vidtar samtal med alla de övriga, klarläggande av var de har befunnit sig vid mordet och så småningom något av ett antiklimax när liket visar sig vara försvunnet. Eftersom flera av de närvarande intygar att sekreteraren - helt levande - följde med den båt som gick iväg för att hämta lektorn får han svårt att övertyga de övriga om att det alls funnits ett lik. Den på omslaget avbildade badhandduken spelar en viss roll. I övrigt figurerar också en tappad manschettknapp, ett ovanligt mordvapen och en litterär tävling om diktcitat anordnad för att bestämma vem som ska hämta ved och diska följande dag. Särskilt den sistnämnda ska man nog hålla ögonen på mer än jag gjorde.

Lektorn själv är inte någon riktigt sympatisk människa. Man får intrycket att han redan i 60-årsåldern ser på samtiden och de övriga närvarande med kritiska ögon från en sedan länge förfluten tid. De andra medverkande är också människor med fel och brister (kanske för att vi ser dem genom lektorns beskrivning) som det är svårt att sympatisera med. Själva gåtan är ganska bra konstruerad tycker jag, men förstås som vanligt i de här sammanhanget helt otänkbar i verkligheten. Bäst tycker jag är miljöskildringen med den natursköna skärgårdsön i midsommartid och den stora grosshandlarvillan som utan problem rymmer både familj, övernattande gäster, matsal och bibliotek.