3. Joakim Bergman: Nobelpris till mördaren?

Bengt Söderbergh skrev två deckare under pseudonymen Joakim Bergman, varav jag läste den första för en dryg vecka sedan. Liksom i den är Joakim Bergman också här den fiktive berättaren, denna gång med bättre resultat, tycker jag. Handlingen utspelar sig på ön Ischia utanför Neapel, där lektor Bergman bor sedan många år. Såvitt jag kan förstå är hans hemby Campomoro fiktiv, men övriga omgivningar verkar kunna vara verklighetsanknutna.

I byns internationella koloni finns också två författare, huvudkandidaterna till årets nobelpris i litteratur, italienaren Luigi Rosso och amerikanen Robert Jefferson Hunt, kallad RJ. Det är oktober 1968 och nobeltider, före nätets och den intensiva pressbevakningens tid: "Beslutet blir visserligen inte offentliggjort förrän på torsdag men brukar alltid läcka ut i förväg." RJ har en ny bok på gång och försöker få lektor Bergman att hindra Svenska Akademien att ge honom priset, eftersom han tror att de avslöjanden han då kommer med inte ska tas på allvar. Han överväger också att per telegram tacka nej till priset, men avråds av Bergman, eftersom det kan uppfattas som lite pinsamt att tacka nej innan man har fått priset - särskilt om det skulle gå till den andre huvudkandidaten.

På tisdagskvällen befinner sig Bergman, Rosso, Hunt och lagom många ytterligare potentiella misstänkta på en privat fest i en villa vid den branta kusten. Där hör vittnen upprörda rop från terrassen, där bara Hunt och Rosso befinner sig, och ljudet av en bil som ger sig iväg. Terrassräcket är trasigt, båda författarna är försvunna, liksom följande morgon bådas manus till de nya böcker de arbetade på. Gåtan är alltså inte bara som vanligt vem som är mördare utan också vem som är offret. Det behöver kanske inte också sägas att allt förstås inte var vad det såg ut att vara (eller höras som).

På torsdagen utdelas också ett nobelpris i litteratur "för en lyrisk skapelse där den hermetiska skolans traditioner i förening med en fruktbar inbillningskraft kastar visionens återsken över vår egen tids problem". Bara det är ju roligt. Trevlig lokalfärg och en lite rönblomsk ironi gentemot pressen och kulturetablissemanget gör den här boken klart bättre än föregående års debut. Sedan blev det inte fler deckare av Joakim Bergman, tyvärr.