Det här är Loulou Forsells tredje och sista deckare, den här gången med en annan huvudperson än i de två föregående. Nu berättas historien av en Mikael Reger som är konstnär och bor i Gamla stan i Stockholm. Nybliven nykterist (eller där i närheten) hamnar han mer eller mindre slumpmässigt i Saronförsamlingen, präglad av en karismatisk föreståndare, dennes familj, nuvarande och tidigare älskarinnor och ytterligare någon medverkande av typen portvakt (praktiskt placerad så ingen kan smita ut eller in vid mordets begående). Det känns lite Knutby redan på 50-talet, men miljön och personerna blir aldrig så skarpt tecknade som när det var den kvinnliga kriminalreportern Ann Wigert som berättade.
Mikael känner på sig att det är något oklart med det första dödsfallet, som ändå skulle kunna vara en olycka, och har praktiskt nog en exhustru som arbetar på kriminalpolisen som kontorist (eller liknande; hon stenograferar i alla fall). Tillsammans försöker de ta reda på vad som verkligen har hänt, och dessutom upprätthålla den relation skilda makar förutsätts ha. Det går så där, kan man säga.
Man känner igen Forsell mest i att Mikael har ett stort operaintresse, som delas av församlingens musikdirektör. Tillsammans med spårvagnsåkande i Stockholm och titelbortläggande placerar det berättelsen i en omisskännlig dåtid. Men det är minsann inte alla deckarförfattare vars samlade verk återutges i uniforma konstläderband efter ett drygt decennium:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar