Möjligen (nej, helt säkert) är detta inte Agatha Christies bästa bok. Här handlar det varken om Hercule Poirot eller miss Marple utan om Anne Beddingfeld, föräldralös och äventyrslysten. Hon råkar bli vittne till att en man dör i Londons tunnelbana och att den brunklädde man som utger sig för att vara läkare och konstaterar dödsfallet tappar en mystisk lapp samt luktar malmedel - i januari! Lappen finns avbildad på omslaget och Kilmorden Castle visar sig så småningom (genom att Anne av en slump ser det i en resebyrås skyltfönster) vara ett fartyg, destinerat till Sydafrika. På fartyget råkar Anne ut för att nästan bli kastad över bord och hennes nyfunna väninna, societetsdamen Suzanne Blair, får en filmrulle (se bilden) inkastad genom ventilen i sin hytt.
Det är alldeles för många slumpmässiga sammanträffanden för att jag ska vara riktigt nöjd med hur Anne klarar sig genom de olika vedermödor hon råkar ut för. Än råkar någon träffa någon på en gata i Kapstaden (någon som egentligen förutsätts vara i England), än får någon en ingivelse att någon är någon annan, utklädd till kvinna (som lyckats passera som kvinna i flera kapitel utan att någon har upptäckt det innan). Anne klarar sig från att ramla ner i Victoriafallen genom att en person som redan förutsätts vara död räddar henne. Förklaringen till dödsfallet i tunnelbanan kommer så småningom, men visar sig vara närmast en bisak.
Kanske man dömer för hårt med tanke på hur hög klass Christie höll i de bästa av sina pusseldeckare. Det här är mer en thriller eller äventyrsroman och innehåller egentligen ingen detektiv, även om Anne gör sitt bästa för att reda ut vissa saker. Hennes sätt att gång på gång gå i de fällor som den mystiske Översten, en internationell storskurk, gillrar för henne är långt från vad Poirot hade gjort. Främst är den här boken kanske värd att minnas för att det är första gången en annan överste, Johnny Race, medverkar. Han förekommer sedan några gånger tillsammans med Hercule Poirot, bland annat i Döden på Nilen. Det är nog ingen slump att den första svenska översättningen kom först på 80-talet, över 60 år efter originalet.
När jag läste den tänkte jag att man borde läsa resten av Överste Race böckerna och se hur han utvecklades. Jag är fortfarande löjligt förtjust i Mannen i den bruna kostymen som bok, kan just pga alla sammanträffande, men framförallt såklart för att jag såg filmen i unga och lättpåverkade år. Rena 80-tals såpan men jag tyckte den var jättespännande och minns fortfarande massa repliker.
SvaraRaderaInte minst intressant med denna var att överste Race är potentiellt misstänkt en stor del av tiden, men den illusionen kan man ju inte uppehålla om man vet att han återkommer som Poirots medhjälpare i flera böcker.
Radera