44. P. D. James: Det svarta tornet

Det här är P D James' femte bok om kommissarie Adam Dalgliesh (till vänster på bilden, hämtad från TV-serien från 1985), men vad jag förstår den första som översattes. Det gör mig lite förvånad att man började där, för jag tycker inte den här är bättre än de tidigare, å andra sidan inte heller sämre.

Dalgliesh är till en början inlagd på sjukhus, men får besked att den leukemidiagnos han fått dessbättre var felaktig. Man förstår, utan att det sägs, att det får honom att ifrågasätta ett och annat i livet, och han är rentav inställd på att sluta som polis. Sjukledigheten han ändå behöver efter den infektion han håller på att hämta sig från tänker han använda för att tänka över framtiden. Så får han ett brev från en gammal bekant, en präst som arbetade hos Dalglieshs far, som också var präst. De har inte träffats på många år, men prästen, fader Baddeley, ber Dalgleish att komma och hälsa på, eftersom han har något att be om råd om. Fader Baddeley bor i en liten stuga på en egendom som numera är ett litet vårdhem med sex patienter, drivet i privat regi. När Dalgleish kommer dit är fader Baddeley både död, kremerad och begraven.

Det är utgångspunkten för den undersökning som Dalgleish motvilligt inleder. Till en början ursäktar han sig för sig själv med att han bara försöker ta reda på vad det var fader Baddeley ville tala med honom om. Men när han upptäcker att det nästan samtidigt har skett ett annat hastigt dödsfall på vårdhemmet blir det svårare att inte låta polisdelen av honom ta över. Eftersom det visar sig att han har fått ärva fader Baddeleys böcker, som behöver sorteras och packas, får han en anledning att stanna ett par veckor, och givetvis upptäcker han mer och mer som kräver undersökning. Det har förekommit anonyma brev. Vårdhemmets ekonomi är i botten. Flera av de anställda har ett skumt förflutet.

Trivs man med kommissarie Dalgliesh och P D James så gillar man den här boken också. Det är mycket engelskt, inte minst vad gäller miljön vid den vindpinade sydkusten. Man borde ha lärt sig att ingenting nämns av en slump i en bok av den här sorten, men ändå blir jag imponerad av att små detaljer planterade i början visar sig vara så viktiga för sammanhanget på slutet. Jag är väl lagom naiv för att vara en bra läsare av engelska pusseldeckare.