60. P. D. James: Ett expertvittnes död

Det här är den sjätte boken om Adam Dalgliesh, nu befordrad till Commander. Miljön den här gången - sluten och definierad som vanligt - är ett rättslaboratorium i närheten av Cambridge och Ely. De lantliga, vattensjuka omgivningarna i marsklandet East Anglia ger tillsammans med hösten en påtagligt dyster omgivning till det fiktiva Chevisham, där laboratoriet ligger i en gammal, för ändamålet donerad, herrgård.

Miljön gör att de flesta inblandade är lika kompetenta som Dalgliesh när det gäller likstelhet, hårstrån och blodgrupper, men han lyckas förstås till slut ändå ringa in vem mördaren är. Offret (förutom en ung dam som hittas död alldeles i början och sedan bara är i handlingens bakgrund som en vardagsarbetsuppgift för personalen) är laboratoriets chefsbiolog doktor Lorrimer, en inte särskilt omtyckt men kompetent man, som gjort sitt bästa för att skaffa sig fiender med motiv både bland kolleger, underlydande och privata bekantskaper i samhället. Till mysteriet bidrar också att han verkar ha släppt in mördaren själv, eftersom han hittas död i det låsta laboratoriet och ingen annan har nyckel.

Jag har inte tidigare tänkt på att det skulle ätas särskilt mycket i P D James' böcker, men här är det framför allt en ständigt pågående rad av engelska frukostar. Möjligen ska de signalera något om klasstillhörighet eller liknande, för alla äter inte bacon och ägg, även om det är vanligt. En familj äter rökt fisk (gissningsvis kippers i original) eftersom det är torsdag och fiskbilen kommer på onsdagar. Alla dricker förstås te. Kommer det en gäst kokar man nytt te.

Ska man säga något negativt är det kanske att det tar rätt lång tid innan hela personalstyrkan och övriga inblandade är presenterade och doktor Lorrimer så småningom hittas död. Vid det här laget borde jag ändå ha lärt mig att vara uppmärksam och att ingenting i den delen av boken är med av en slump, utan kommer att få sin betydelse när Dalgliesh ska ta reda på vem som haft tillfälle att slå klubban i huvudet på Lorrimer under den kritiska timmen. Och ändå missar jag vem som åt en kvällsmat som visar sig viktig i sista kapitlet.