Här gör författaren det som har blivit modernt på senare år, glider mellan fiktion och något slags verklighet där författaren medverkar som sig själv. Jag brukar ha svårt för det, eftersom jag börjar fundera över vad som faktiskt är sant och vad som är påhittat för den här bokens ändamål. (Montecore var i verkligheten namnet på den tiger som under en föreställning bet Roy (i artistparet Siegfried&Roy) så att de fick lägga ner sin show. Det är lite oklart för mig vad det är som motiverar den titeln.)
Författaren Jonas Hassen Khemiri brevväxlar med sin pappas gamle vän Kadir från Tunisien. I deras brevväxling, som kommer att handla om den bok Jonas skriver, får vi så småningom reda på Jonas' pappas bakgrund och hur det kom sig att han hamnade i Sverige. Jag vet inte om jag tycker att det här metaberättandet tillför så mycket utöver vad ett vanligt berättande av samma historia hade gjort, men det är kanske jag som inte riktigt tar det hela på allvar.
Liksom i debuten Ett öga rött är det mesta skrivet på ett egenartat språk, här blandat av Kadirs franskinspirerade översatta svenska och Jonas förortssociolekt. Så småningom kommer man in i det, men innan dess är det svårt när "en tragiskhet kommer ofta i stereo" och "Man kände igen dom på sina rymliga lunetter, sina antinukleära broscher och beigea trenchrockar."
Bäst är nästan det eurovisionsinspirerade omslaget, som dock gör boken svårfotograferad, om man inte vill komma med själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar