93. Sue Townsend: Adrian Mole. The Prostrate Years

Den här åttonde boken om Adrian Mole utspelar sig under knappt ett år, 2007 och 2008, vilket betyder bland annat att han hinner fylla 40 under tiden. Det märks, nästan för första gången tycker jag, att han har blivit lite äldre, och inte minst blir det förstås tydligt genom att boken till stor del handlar om hans prostatacancer. Det är därför en sorgligare grundton än det har brukat vara i de tidigare böckerna, men emellanåt är det som vanligt också hur roligt som helst. Något ironiskt är det förstås att Adrian drabbas av en potentiellt dödlig sjukdom, när ett av hans utmärkande drag hela tiden har varit hypokondri. Jag var tvungen att titta lite i den allra första boken, när han är 13 3/4 år, och redan den 17 januari är han hos läkare för att visa upp en "böld", det vill säga finne. När det nu blir allvar är han faktiskt inte alls så självömkande som han annars har kunnat vara.

Egentligen är boken inte realistisk som fiktiv dagbok; den är alldeles för detaljerad vad gäller repliker och beskrivningar, som jag inte tror att någon skulle skriva ner för bara sin egen läsning. Men på något sätt fungerar det i alla fall, och ibland är det verkligen på pricken, när man som läsare kan förstå vad en viss tanke egentligen betyder, fast Adrian själv tydligen inte drar den rätta slutsatsen.

Om man vill förstå allt får man ha lite tålamod och googla en del namn, som visar sig vara till exempel brittiska tv-personligheter och politiker eller annars kända människor. Nu vet jag bland annat vilka Daniel Lambert, Eric Morecambe och Ann Widdecombe är.

Sue Townsend avled tråkigt nog i våras, så det här blev av allt att döma sista Adrian-boken. Eftersom jag har följt honom sedan jag köpte de två första böckerna på svenska på en bokrea på 80-talet, och på grund av eftersläpningen i utgivning och översättning ofta varit nästan jämnårig med Adrian när jag har läst böckerna, känns det vemodigt att behöva ta farväl av honom. Det är inte så många litterära gestalter som man får lära känna så ingående under så många år. Framför allt är det imponerande att nivån även nu mot slutet har varit så hög med precis rätt balans mellan igenkännandets glädje och nyhetens behag.

Efter den här boken har det kommit två korta texter till, en som utspelar sig julen 2009, och en som handlar om prins Williams och Kate Middletons bröllop 2011. Det är också metahumor, med tanke på att redan Charles' och Dianas bröllop 1981 var en av de stora händelserna i dagboken det året och firades med gatufest och kräppapper runt gatlyktorna. (Året därpå, i nästa bok, uppmärksammades Williams födelse med en oförglömlig scen i skolans aula, där rektor Scruton meddelar att en blivande engelsk kung fötts, och Pandora blir utkörd när hon frågar hur mycket han kommer att kosta. Och så får man inte glömma Adrians fixering vid Sarah Ferguson när hon skulle gifta sig med prins Andrew i tredje boken.) Ja, sådana här kopplingar är det gott om, och det är inte utan att jag blir sugen på att läsa om hela serien i ett svep. Egentligen har jag alla böckerna redan, men de här snygga 30-årsjubileumsutgåvorna är svåra att stå emot: