Jag tror att det i denna tionde bok är första gången som Mats' och Päivis skolgång spelar någon roll utöver att vara ett tidsödande hinder när de vill ägna sig åt sina utredningar. De verkar också gå i samma klass, vilket jag inte har uppfattat tidigare. Alltnog, klassen håller på att samla in saker för att ordna loppmarknad, och deras lager drabbas av stöld, samtidigt som Päivis numera välbekanta karelska veterancykel försvinner och ett antal affärer med mera i Kvarstad drabbas av stölder. Mats och Päivi tar sig på sedvanligt frejdigt sätt an dessa var för sig oansenliga brott. Jämfört med förra boken är det mer som vanligt; den obligatoriska utklädningen finns med, där särskilt Mats, utklädd till äldre farbror med starka glasögon, råkar i knipa genom att bli förväxlad med PRO:s väntade föredragshållare. Radiopoliserna Krossat Glas (som faktiskt nu verkar heta Glas i efternamn) och Mjuka Olsson visar en trevligare sida än tidigare och ser på ett lite farbroderligt sätt agenterna som kolleger.
Hellberg har, som jag kanske har skrivit om tidigare, ett alldeles eget, kreativt sätt att använda svenska språket. I den här delen är det ovanliga verbböjningar, som nog avses vara roliga, men som jag inte riktigt hittar det humoristiska med, när de återkommer för ofta och blir något tvungna lustigheter. Innan jag tröttnade samlade jag på mig följande:
fnissa - fnass
hitta - hatt
trilla - trall
titta - tatt
ringa - rang
Väl bekomme, ni som uppskattar det utan sitt sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar