Kanske på grund av en kombination av viss inspirationsbrist hos författaren och viss mättnad hos läsaren tyckte jag inte att den här delen - den elfte - var så vidare bra. Mats och Päivi får sällskap av en yngre förmåga som utökar agentduon till en trio, Dunder och Brak och Skräll, vilket jag nog inte tycker var det pigga grepp som det verkar vara avsett som. Radiopolisen Krossat Glas får ett privatliv (en mamma och en flickvän vid namn Gullbritt) och ett riktigt förnamn, Mattias. Det är förresten han som förser agenterna med det aktuella fallet, den försvunna birmakatten Polyfemos Juwel, som hans mamma åtagit sig att se efter åt en granne. Alla är inte som de först verkar, som det brukas i den här sortens litteratur, men har man väl lärt sig det blir man ju inte överraskad av det heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar