torsdag 22 januari 2015
8. Helene Tursten: Mina mindre mord och mysterier
Helene Tursten är, har jag läst mig till, en av de många kvinnliga deckarförfattare som skriver böcker med lokal förankring i nutid. Hennes huvudperson är Irene Huss, polis i Göteborg, som också finns med i en del av novellerna i den här samlingen. Jag har inte läst Tursten tidigare, men den här boken plockade jag på mig av nyfikenhet på en pocketrea.
Det är blandade karameller, får man säga. Några är traditionella polisfall med Irene Huss, och de tycker jag tyvärr stannar på nivån veckotidningsnovell. Det kanske är realistiskt skildrade polisfall, men i litteraturen känns det som en antiklimax om upplösningen kommer genom att brottslingen bara erkänner. Ett par stycken är mer rysaraktiga med lite övernaturlig touch, och dem tycker jag bättre om. En tredje grupp har 88-åriga Maud som huvudperson, en rätt odräglig tant, om man frågar mig. Hon skipar sin egen rättvisa, och även om de flesta av hennes offer är riktiga kräk tycker jag att Maud ofta agerar mer för egen vinning än för att någon som kommit undan den riktiga rättvisan ska få sitt välförtjänta straff. Ska det fungera med den sortens intrig tycker jag att huvudpersonen (och författaren) och läsaren måste vara överens om vad som är rättvist, och där har jag en annan uppfattning än Maud.
Jag får ingen riktig lust att läsa något mer av Tursten, men den sista, längsta, novellen, är ändå bland de bättre, och får mig att undra om hon kanske är bättre i det längre formatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar