söndag 26 april 2015
34. Agatha Christie: The Mysterious Mr Quin
Förutom de mest kända Hercule Poirot och miss Marple arbetade Agatha Christie också med en del andra detektiver. Här är tolv noveller om mr Harley Quin samlade. (Han förekommer också i två andra berättelser i en annan samling, Problem at Pollensa Bay and Other Stories.) Mr Quin har egenheten att han egentligen inte bedriver någon egen utredning av de fall han kommer i kontakt med, utan i stället påverkar de andra medverkande, inte minst hans vän mr Satterthwaite, som till sin egen förvåning visar sig kunna reda ut motiv till bortglömda dödsfall och liknande.
Mr Satterthwaite rör sig i de överklassmiljöer som Christie brukar använda. Ibland är han på besök på något gods på den engelska landsbygden, ibland är han på franska Rivieran och någon gång däremellan är han också hemma i London och går på opera eller konstutställning. Mr Quin dyker upp i alla dessa miljöer, men var han bor och vad han gör annars får man inte reda på; det framgår också att inte heller mr Satterthwaite egentligen vet det. Namnet är förstås en lek med "Harlekin", och nästan varje berättelse innehåller en scen där hans ansikte ligger i skugga så det ser ut som om han bär mask, eller där ljuset faller så att hans klädsel ser ut som en harlekindräkt, till exempel genom ett färgat glasfönster.
Berättelserna är från början publicerade i tidskrifter och samlade i bokform efteråt. Det märks här och var genom en del upprepningar av bakgrund och annat, så egentligen vinner nog boken på att inte sträckläsas.
Har man sett Downton Abbey känner man igen ett och annat motiv, till exempel i novellen "The Voice in the Dark". Där gäller det hur viktigt det kan vara med reglerna för hur en adelstitel ärvs och att man inte får glömma att kammarjungfrur kallas för sitt efternamn. Och i en annan novell, "The World's End", har mr Satterthwaite sällskap på en sjöresa av en hertiginna, som verkar vara lite samma sort som Maggie Smiths änkegrevinna:
Jag brukar tycka om Fontanas pocketomslag (se ovan) men här tycker jag nästan Bonniers har lyckats bättre med sin 80-talspocket, i ett suggestivt och tidstypiskt omslag:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar