103. C. S. Lewis: Silvertronen

Med den ordning jag läser Narnia-heptalogin är detta bok nummer fyra. Den utspelar sig under läsåret efter sommarlovet då Edmund och Lucy Pevensie och deras kusin Eustace i den föregående boken kom till Narnia och seglade till världens ände med kung Caspian. Men det vore ju inte Narnia om inte tiden levde sitt eget liv; när nu Eustace och hans skolkamrat Jill Pole kommer till Narnia är kung Caspian gammal och huvudintrigen handlar om hur hans försvunne son prins Rilian ska återfinnas och -bördas.

God hjälp har de båda barnen av slingerbulten Surpöl, som är något av en korsning av åsnan Ior och Snusmumriken (i alla fall har han likadan hatt och röker pipa och bor i tält). Hans livsinställning sammanfattas bra i yttrandet "om vi bryter nacken medan vi klättrar ner, så slipper vi åtminstone drunkna i floden". När det väl gäller är han dock förvånansvärt handlingskraftig.

Jag har ju tidigare utvecklat mina tankar på temat "mat i anglosaxisk barnlitteratur", som dock har varit lite frånvarande i de senaste två böckerna. Nu är det tillbaka med en middag i de Snälla jättarnas slott Harfång:

Måltiden - som vi väl måste kalla middag, fast det egentligen bara var tedags - bestod av hönssoppa med purjolök, stekt kalkon, ris och kastanjepuré och så mycket frukt man kunde stoppa i sig.

en dito hos Svarte riddaren i Mörksens slott:

När måltiden (den bestod av stekt duva, kall skinka, sallad och tårta) hade burits in [...]

en dito i en grotta hos några dvärgar:

Hon hade ett dunkelt minne av dvärgar som sysslade kring elden med stekpannor, nästan större än de själva, och av en ljuvlig, fräsande doft av stekt korv, stekt korv i långa banor. Och inte sådan där halvdan korv heller, utspädd med bröd och gryn, utan riktiga korvar, läckra och saftiga och ångande varma och spruckna och en liten liten aning brända. Och stora muggar med fradgig choklad och stekt potatis och rostade kastanjer och stekta äpplen fullproppade med russin där kärnhusen hade suttit och till sist glass, härligt svalkande efter all den varma maten och drycken.

och slutligen en frukost på äggröra och rostat bröd, som de äter tillsammans med ett par centaurer:

- Son av Adam, vet du inte att en centaur har en människomage och en hästmage? Och båda vill förstås ha frukost. Så centauren börjar med gröt och njursauté och bacon och omelett och kall skinka och rostat bröd och marmelad och kaffe och öl. Och efter det ägnar han sig åt sin hästmage och betar en timme eller så, varpå han rundar av det hela med en portion havre och en påse socker.

Njursautén etc får mig att tro att Narnia trots allt på något sätt är en del av England och inte en alldeles egen värld.