För två år sedan läste jag Michael Segerströms debutbok, som kunde ha hetat "Skrönor från Skurup". Nu återvänder han till trakten i delvis annan form. Det här är nämligen - i varje fall på något sätt - en deckare, som utspelar sig i Trelleborg med omnejd (det är alltså Trelleholla). Samtidigt är det en drift med den svenska deckarvågen, låt vara en ganska snäll sådan. Grannstaden Ystad med Wallander får förstås sitt, men även andra.
Det handlar om deckarförfattaren Jan Detlef, som är född 1944 och har sommarhus i Beddingestrand. På de två punkterna, kanske fler, vad vet jag, överensstämmer han med Segerström själv. För hans skull hoppas jag dock att han har lite sundare alkoholvanor och mår lite bättre än Jan Detlef.
På en kvällspromenad, som ska rensa huvudet efter alltför mycket alkohol, hittar Detlef ett lik på stranden. Sedan kommer polisen och det blir en till att börja med ganska traditionell svensk nutidsdeckare. Det handlar om ett team poliser som åker runt och pratar med folk och undersöker spår på ett sätt som är högst ordinärt. Men däremellan förekommer en del vansinnigheter, ofta kopplade till polismästaren i Trelleborg, Sten Lång, som jag för trelleborgarnas skull hoppas är helt fiktiv. På fiktionens avstånd är han däremot ganska rolig.
Till detta kommer också ett antal insprängda kapitel där författaren (Segerström, inte Detlef) pratar med oss läsare, sammanfattar vad som har hänt och ger sina kommentarer till det. Det låter lite töntigt, men blir roligare än man kan tro. Det är till stor del det här spelet mellan verklighet och fiktion som gör det här till en bok att faktiskt minnas. För den som har mer lokalkännedom än jag gissar jag att det också finns mycket igenkänning av småvägar och annat, som höjer läsvärdet.
Det här var ett recensionsexemplar från Kira förlag, som också ordnade releasefest på biblioteket i Trelleborg tidigare ikväll. Där läste Michael Segerström högt ur och berättade om boken, som han enligt egen utsago var förvånad över att han hade fått ihop slutet på med så små ändringar. Om han verkligen hade planerat så lite i förväg som han sade så delar jag den förvåningen. Det är inte alls mindre troligt eller mer osammanhängande än i många deckare med allvarligare anspråk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar