118. Stieg Trenter: Rosenkavaljeren

Det här blev Stieg Trenters sista bok, eftersom han avled samma år som den kom ut, 1967. Det innebar att hustrun Ulla fick göra en större insats än tidigare år:

Enligt vad man kan läsa sig till var boken knappt påbörjad när Trenter avled i början av juli. Det betyder att den intressant nog utspelar sig efter författarens egen död, i "sommarens första augustivecka", med början "en lördag" när "Ulrik hade namnsdag". Det placerar handlingen till den 5 augusti 1967 och ett par veckor framöver. Som nästan alltid hos Trenter är det alltså sommar, och den här gången rejäl värmebölja.

Man känner igen en hel del annat också, om man har läst alla de tidigare böckerna. Vesper Johnson gör en sen entré, men sedan kan man på bara några sidor bocka av "en rikt modulerad [...] stämma", "en bävernäsa och en välansad mustasch", hans "typiska knäande gång", en "extrahög klack" och "monokeln". Harry Friberg har sedan ett par år övergivit sina Hofnar-cigariller och röker i stället Partagas. Det äts och dricks också som vanligt, den här gången ovanligt mycket sherry, tycker jag. Eventuellt ska det vara någon klassmarkör, eftersom handlingen utspelar sig i kretsar runt UD och Operan. Annars står kriminalintendenten själv för det genom att flyga första klass: "- Madame, ingenting skulle kunna få mej att lämna terra firma om jag inte serverades kaviar och champagne, och så länge dom inte gör det i turistklass, håller jag mej därifrån."

På vissa sätt märks det att det nu är andra halvan av 60-talet. En misstänkt känns igen eftersom han bär nylonrock (i värmeböljan, vilket måste ha varit oerhört klibbigt och äckligt). Det kommenteras också en del modern brottslighet, relaterad till narkotika och våldsdåd av en annan sort än de förfinade societetsmord (och hederliga slagsmål) som polisen tidigare mest har hanterat. Ett par gånger berörs "den snart stundande omläggningen till högertrafik". Och eftersom Friberg bor kvar vid Brunkebergstorg kan han osökt berätta om de fortsatta rivningarna i Klara:

Brunkebergstorg låg härjat och skövlat av grävskopor och caterpillars, och endast en bit fanns kvar av Televerket som något slags Potemkinkuliss. Den enda fördelen med förödelsen var att jag från mitt vardagsrum fått den mest hänförande sjöutsikt, en verklig turistvy där inte ens Stadshuset med sina tre kronor saknades.

Annars kan man med Google Maps vandra i herrarnas fotspår och hitta "en glasad port med siffrorna 5-7" på Adolf Fredriks kyrkogata och ett hyreshus som spelar en viss roll på Tulegatan 5:

Man kan också följa med dem till Rom, där Friberg bor på Hotel Hassler, synnerligen centralt och tydligen kvar på samma ställe även idag. Där kan man till och med gå in och se hur det ser ut i foajén (eller såg ut när Google Maps var där):

Det går ganska fort både till och från Rom, men Friberg hinner både fotografera svenska företag och besöka svenska ambassaden och Svenska institutet. Där är vad jag förstår samtliga medverkande fiktiva, men i upplösningen på Operan lånas det på ett olyckligt sätt från Maria Lang på så sätt att även helt levande operasångare får passera i korridorerna, till exempel Rolf Jupither, Gunilla af Malmborg och Elisabeth Söderström. Det draget hör till det jag har svårast för hos Maria Lang, och det fungerar inte bättre här, tyvärr.

Själva gåtan är ungefär som Trenters senare har varit, nämligen ganska virrig. Det råkar mest bli så att någon avslöjas som mördare; att själv följa med i spåren är inte att tänka på. Särskilt inte när man på sidan 196 av 198 får höra av Vesper Johnson "Det är nämligen en genomgång via de franska fönstren däremellan." Inte för att jag hade vetat vem det var ändå, men sådant får detektiven gärna tala om när han upptäcker det.