126. Agatha Christie: Hercule Poirot's Christmas

Som ett litet julprojekt tog jag att läsa den här Christie-deckaren i realtid, den 22-28 december. På julafton var det lite ansträngande, för då inträffade både mordet och så mycket annat att det blev en tredjedel av boken. I övrigt är det nästan för korta avsnitt för att passa för lediga dagar, för man hade ofta velat komma framåt fortare. (Nu fuskade jag dessutom med de sista tre sidorna, som alltså skulle utspela sig imorgon, men det kändes fånigt att spara dem, när i stort sett allting var klart med alla avslöjanden.)

Det är ett riktigt klassiskt country house murder, som också kan etiketteras som "slutna rummet"-gåta. Polismästaren överste Johnson säger något uppgivet: "one of those damned cases you get in detective stories where a man is killed in a locked room by some apparently supernatural agency". Det är förstås inte något övernaturligt som har hänt, men rummet är faktiskt låst från insidan, som det verkar. Därinne finns den gamle Simeon Lee, otrevlig men rik, och utanför finns hans arvingar, som alla kan ha skäl att vilja se honom död. Om det inte är så att vissa vill att han ska leva till annandagen, när han ska skriva ett nytt testamente.

Den här boken är egentligen lika bra som Christies klassiker Dolken från Tunis eller Mordet på Orientexpressen, men av någon anledning inte lika känd. Den delar med dem också draget att vara fullständigt logisk men ändå innehålla en lösning som man som läsare räknar bort som en möjlighet, fast ledtrådarna finns där dinglande framför näsan på en. Alla tre är också den sortens deckare som innehåller någonting som man kommer ihåg för att det är så överraskande (ni som har läst någon av dem vet vad jag menar). Jag hade läst den här förr, för ganska många år sedan, och kom inte ihåg allt, men i alla fall den faktor man inte ska förbise. Därmed kunde jag roa mig med att se hur Christie gång på gång antyder det läsaren borde förstå, men inte inser vikten av. Hercule Poirot gör det däremot, och kan irriterande nog inte låta bli att tala om det: "The facts all point more or less clearly in one direction. There is just some irrelevant matter to be cleared out of the way."