5. Václav Erben: Den begåvade skomakarens död

Den trogne läsaren torde erinra sig att Václav Erben är ett av mina läsprojekt, dock utan att jag håller vare sig fast eller högt tempo med det. Det här är den femte av de sex polisromaner om kapten Michal Exner som finns översatta till svenska. Man börjar känna igen konceptet, men som med genrens goda författare är det inte till nackdel, utan man kan känna sig belönad med att få tänka "ja, just så brukar han ju göra".

Exner har den här gången semester och befinner sig i en liten landsortsstad med tillhörande gammalt slott, sådana som det finns massor av i Tjeckien. Har man som jag varit där (och passerat tre olika sådana städer) känner man precis igen miljön, även om det här utspelar sig under 70-talet när landet var kommunistiskt och hette Tjeckoslovakien. Ett par gånger skymtar det fram, till exempel när något sägs vara "socialistisk egendom", men annars är det faktiskt nästan fritt från politik. Polisen verkar arbeta på samma sätt som i de deckare om svenska och anglosaxiska förhållanden som jag läser mest av, men här förekommer förstås inga dissidenter eller någon politiskt farlig brottslighet.

Staden med slottet heter i boken Opolná, men källor på nätet verkar luta åt att det ska föreställa Opočno nära polska gränsen. En snabbgenomgång av lite bilder motsäger inte det, men jag har inte gått i Exners fotspår med Google maps för att kontrollera.

Exners semester innebär att han under en del av boken får ägna sig åt en (för läsaren) ganska underhållande katt-och-råtta-lek med de poliser som skickats ut från Prag med anledning av ett mord i slottsparken. Han förutsätts nämligen avbryta semestern och ta befälet i utredningen, men så länge de inte får kontakt med honom är det ju omöjligt. Som den ladies' man han är har han förstås helt andra anledningar att vistas i staden.

Jag tycker det här är trivsam läsning, och ett gott deckarhantverk utan att bli särskilt spektakulärt. Det är ont om riktiga cliffhangers (med hela 119 kapitel hade det nog blivit för ansträngande), men ändå spännande så som det blir när nya fakta tillkommer i precis den takt som behövs för att hålla läsarens intresse vid liv. Däremot är det, som jag tidigare har klagat på hos Erben, alldeles för mycket folk. En klassisk förteckning över medverkande hade inte varit dumt.