Det här är en av Agatha Christies riktiga klassiker, en Poirot-deckare från 1926, där han för första gången får klara sig utan kapten Hastings, som har flyttat till Argentina. (Han återkommer som bekant i senare böcker, möjligen till glädje för andra än mig.) Här berättas historien i stället av en doktor James Sheppard, som bor granne med Poirot i den lilla byn King's Abbot, dit denne har flyttat för att som pensionär odla pumpor. Det där sista har jag alltid tyckt är helt out of character, men det blir heller inte mer än i just denna bok.
Sheppard är en betydligt roligare berättare än träbocken Hastings; framför allt ger han en mycket underhållande beskrivning av sin syster, en sladdertacka av bästa sort, som Christie tydligen använde som förlaga till sin senare skapelse miss Marple. Hon saknar dock inte goda karaktärsdrag, utan ger till exempel Poirot en burk mispelmarmelad, eftersom han dittills aldrig smakat denna delikatess.
Även den engelska bymiljön beskrivs med precis den blandning av ironisk distans och lokalpatriotisk lojalitet som man känner igen, men ändå inte tröttnar på. Mordet begås förstås på den herrgård som ligger strax utanför byn och som man får små kartskisser av:
Men är det något den här boken är ihågkommen för så är det vem mördaren är (för att undvika spoilers är resten av texten nedan i samma färg som bakgrunden, men kan alltså tas fram genom att man markerar den):
Christie lyckas genomföra det till synes omöjliga, att det är berättaren - Watson/Hastings, om man så vill - som är mördaren. Jag minns fortfarande hur enastående överraskad jag blev när jag läste den första gången och kom till Poirots avslöjande. Nu visste jag vad jag skulle hålla utkik efter, men det är så skickligt gjort att man kan läsa om boken med lika stor behållning ändå. Hon (det vill säga doktor Sheppard) utelämnar precis de delar som hade behövts för att man skulle få reda på vad som har hänt, men gör det på ett så försåtligt sätt att man inte reagerar. Det hjälper förstås till att det finns en försvunnen adoptivson, ihågkommen i den mördades testamente, som är den naturlige gärningsmannen, men tänker man ett steg längre inser man förstås att en så uppenbar mördare aldrig skulle förekomma hos Christie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar