57. Anders Jonason: Mord med mera

Anders Jonason hörde till de mindre kända deckarförfattare som var verksamma parallellt med "de fyra stora" författarna Stieg Trenter, Maria Lang, H.-K. Rönblom och Vic Suneson på 50- och 60-talen (Lang fortsatte ju betydligt längre). Han var inte heller lika produktiv, och det är väl därför som han är ännu mer bortglömd än till och med Vic Suneson.

Detta är hans debut, och det är svårt att låta bli att vara elak på 60 års avstånd. Jag skulle vilja kalla detta "poor man's Trenter". Han vill så gärna vara lika elegant och välformulerad och tjusig, men det fungerar inte riktigt, faktiskt nästan inte alls. Ambitionen gör att det blir mycket bilfärder genom Stockholm, men mest som transportsträckor, aldrig de tempohöjare som de kunde vara hos Trenter. Det äts en del, men rysk kaviar och renstek lyser med sin frånvaro: "Jag gick ut i köket och plockade fram litet bacon som fanns kvar i kylskåpet. Smör, bröd och mjölk, en bit ost och två tomater. Potatisen var kokt dagen före." Hos Trenter hade osten varit västerbotten eller annan namngiven sort, och allting hade doftat och glänst. Och när Harry Friberg hade ny bil i nästan varje bok har huvudpersonen här en skraltig Chevrolet av förkrigsmodell.

Huvudpersonen-detektiven är redaktör Dick Mattsson, verksam i Kvällsbladet, som verkar leva sin fiktiva tillvaro parallellt med Aftonbladet och Expressen, eftersom han vid ett tillfälle köper alla tre kvällstidningarna, inklusive sin egen. Han får nys om en mystisk historia genom en gammal vän (som hos Trenter - igen) och börjar nysta i den på ett ganska enerverande sätt, tycker jag. Någon gång blir han faktiskt utkastad, och någon gång får han på käften, men inte så ofta som jag tror att det hade hänt i verkligheten för någon som bar sig åt som han. Så småningom är alla misstänkta samlade och lösningen presenteras, men redan innan dess är sammanträffandena för många för att jag ska tro på dem.

Bland adresserna som avverkas finns Norr Mälarstrand 52 A, där A-et verkar fiktivt, men huset i övrigt autentiskt. (2010 såldes en av Sveriges dyraste lägenheter där.) Sedan är det Bastugatan 10 B, där B-et är fiktivt, och några andra adresser, bland annat Hedingatan 15 på Gärdet, där Mattsson själv bor. Så småningom får han ärende till Paris; han flyger med "nattparisaren" till Le Bourget, vilket inte är det enda som visar att tiden har gått:

Man undrar vilken klass man måste resa för att få den komforten idag.

I Paris flängs det runt, till ett namnlöst hotell på 41 Rue des Ecoles, där det faktiskt verkar ligga ett hotell fortfarande, och vidare till 21 Rue des Gravilliers, som jag inte tycker är "ett femvåningshus med många krusiduller och små arkitektoniska finesser i fasaden". Däremot kan jag hålla med om att "[g]atan var smal". På kvällen samma dag går planet tillbaka, men tiden utnyttjas väl, tycker jag. Bland annat försöker redaktör Mattsson muta en portier med "två nya tusenfrancssedlar", vilket verkar obegripligt om man inte vet att francen devalverades några år efteråt.

Bäst med boken är nästan utsidan, ett pappband som ska imitera ett halvfranskt (eller noga räknat ett skinnryggsband), utkommet i serien Wahlströms månadsdeckare, som samma år innehöll bland annat en Lang, en Suneson samt Loulou Forsells Döden går på Operan. Inte minst seriens logotyp tycker jag är rolig, även om det är falsk marknadsföring att man blir så vettskrämd: