103. Åsa Foster: Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden

Den här novellsamlingen fick jag tips om just via novellutmaningen, och det är väl just så den är tänkt att fungera. Åsa Foster var en ny bekantskap för mig, men hon har tydligen gått Författarskolan vid Lunds universitet, som - utan att gå i detalj - finns i huset bredvid det där jag jobbar (och även organisatoriskt i viss anslutning). Det här är hennes andra bok, och jag är faktiskt sugen på att vid tillfälle ta mig an hennes första.

Det är berättelser om människor och deras relationer, ibland inte så väl vårdade som de borde vara. Ofta får man följa någon under ett skede i livet och sedan lämna dem, inte på samma ställe, men heller inte alltid så att alla konflikter är lösta. Ungefär så som livet kan vara, alltså.

Jag tyckte det var roligt att en huvudperson bor i en tvåa på Klostergården och en annan cyklar nerför Sölvegatan, för jag har själv gjort bådadera. En del andra berättelser utspelar sig på den mellanskånska landsbygden, där jag också hittar ganska bra och alltså kunde känna igen mig.

För utmaningen bockar jag av följande:

31. En novell där någon råkar ut för en olyckshändelse: "Omplåstring"

15. En sorglig novell: "Harens mod att vänta" (men det finns fler, och det säger något att jag inte kunde hitta någon till nr 28, "en novell med ett lyckligt slut")

39. En novell med en huvudperson som har ett husdjur: "Skadedjur" (fast husdjuret är en katt som heter Ossian och är till hjälp mot åtminstone vissa av skadedjuren)

34. En:novell som handlar om vänskap: "Evolutionen bryr sig inte om lycka"

Därmed har jag läst något för 20 av de 40 punkterna på listan, men jag fortsätter nog och försöker klara av alla.