Helt utan att ha planerat det har jag nu läst en av årets Augustprisnominerade böcker i kategorin skönlitteratur. Med det gick det till så att jag för ett tag sedan läste ett par recensioner och ställde mig i den redan långa kön på stadsbiblioteket. Medan jag bidade min tid där kom nomineringarna och så blev man plötsligt högaktuell i sin läsning. (I skrivande stund står det 17 efter mig i kön, så det är fler som har upptäckt den.)
Att jag fastnade för den när jag läste recensionerna var egentligen inte beroende på något annat än att den utspelar sig i akademisk miljö, där jag jobbar till vardags. Huvudpersonen Karolina är professor i konstvetenskap och handleder en doktorand som heter Anton och är sådär härligt charmig (men också härligt slarvig). Det kunde bli en förutsägbar historia om ett olämpligt förhållande, men en anledning att det skiljer sig från det mesta andra i genren är förstås att professorn är kvinna och doktoranden man. Sedan handlar det faktiskt också en hel del om Karolinas övriga liv, där jag länge tycker att hon på ett ganska sorgligt sätt definierar sig utifrån sina relationer till män och ingenting annat.
För den som är verksam i branschen är det också här och var väldigt roligt, till exempel när Karolina ska hantera en äldre manlig professor med större ego än kompetens. Några av scenerna i institutionens korridorer och pentry är riktiga pärlor. Huvudberättelsen slingrar sig mellan dessa pärlor utan att varken sega till sig eller riktigt komma loss, och när det är sådär 40 sidor kvar undrar jag om det inte ska bli mer. Men då händer det något alldeles oförutsett (och inte att någon blir överkörd av en bil eller så), och slutet är ingenting annat än lysande. Karolina visar sig ha mer att komma med än någon - inklusive Anton - har räknat med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar