7. Malin Persson Giolito: Störst av allt

Närmast samstämmiga bloggar och recensenter har höjt denna bok till skyarna. Jag tyckte att jag hade goda skäl att ha högt ställda förväntningar. De infriades inte.

Utgångspunkten för berättelsen (som rubricerats som "rättegångsthriller") är att artonåriga Maja sitter häktad, att det har ägt rum en skolskjutning i Djursholm samt att en rättegång ska börja. Resten av förutsättningarna ges efter hand, och det är det som jag inte tycker fungerar. I en deckare går hela konceptet ut på att läsaren från början inte känner till allt, men där är det motiverat av att en detektiv (som kan vara en privatdito, en polis eller någon annan) inte heller känner till allt. När utredningen avancerar ges det mer information och läsaren är lika uppdaterad som detektiven.

Här kommer vi in i ett annat skede, när utredningen redan är klar, och vår okunskap kan inte motiveras på samma sätt. Faktum är att det inte motiveras alls, mer än att författaren (och berättaren Maja) måste undanhålla oss vissa delar för att det ska finnas något spännande. Så småningom får vi reda på det mesta, växelvis berättat med inslag från rättegången och Majas vistelse i häktet. Vid det laget är jag mest frustrerad över att vi hålls utanför, vi som inte har läst kvällstidningarna eller nätforumen där skolskjutningen är hett stoff.

Det här upplägget betyder också att jag är ganska oengagerad inför Majas öde. Meningen är kanske att läsaren ska vara upprörd över att hon sitter häktad med kraftiga restriktioner, men för att bli det måste jag veta vad som har hänt. En annan möjlighet är att man ska tycka att det är rätt åt henne - men då måste jag i ännu högre grad få information som bekräftar det. Nu är jag delvis ovetande och därför också alldeles för ointresserad. Mest tycker jag att hon är lite störig som inte kan få ur sig vad allt gäller.

Det är ändå något med boken som gör att jag läser färdigt; den är inte illa skriven i övrigt och det hänger ihop på ett vettigt sätt, när allt bara blir bekant. Skildringarna av livet i Djursholm är precis så obehagliga som de troligen är avsedda att vara. Dekadenta tonårsfyllefester i en miljö där det finns obegränsat med pengar är ett tacksamt tema, som kanske hade tjänat på att inte kopplas ihop med skolskjutning och rättegång.

Troligen är jag den enda bloggare som inte tycker den här boken är enastående. Mina synpunkter ovan kanske tyder på att jag är mer kritisk än jag är. Det är egentligen en helt godtagbar bok, men inte i nivå med förväntningarna.