Allra sista delen (av 18) i Gunnar Ericssons och EWK:s serie årskrönikor handlar om slutet av 1972 och större delen av 1973. Det innebär att KDS (i denna version uttytt som Kampflocken för Dygd och Sedlighet) väljer en ny partiledare, som här får namnet Alf Guldvände:
Liksom de övriga senare delarna tycker jag det går ganska mycket på tomgång, och nu reagerar jag också på att författarens egen partibakgrund (som centerpartist) är lite för tydlig. Det här blev sista boken, eftersom Gunnar Ericsson avled året efter, men frågan är hur länge till det hade gått att mjölka den här idén. Någon omläsning tror jag aldrig det blir för min del.
Det kom också en samlingsvolym året efter med titeln Svitjod i tiden, värd att uppmärksamma om inte annat för EWK:s omslagsteckning, som vimlar av undertext:
Varje parti representeras av sin aktuella partiledare samt en tidigare, som varit mest långvarig under de år krönikorna kom ut. För Moderaterna är det Gösta Bohman och Jarl Hjalmarson och för Folkpartiet Gunnar Helén och Bertil Ohlin:
För Centerpartiet är det Thorbjörn Fälldin, som tittar fram på den borgerliga sidan, medan hans företrädare Gunnar Hedlund föredrar att luta sig mot Socialdemokraterna, som han ju samregerade med på 50-talet när krönikorna började komma ut:
Socialdemokraternas i dubbel bemärkelse längste ledare Tage Erlander sticker upp ovanför de övriga, medan Olof Palme är mer medellång. Och till höger (men till vänster i deras eget perspektiv) finns dåvarande VPK:s, tidigare kommunistpartiets, CH Hermansson och Hilding Hagberg:
Gustaf VI Adolfs byst övervakar sonsonen Carl XVI Gustaf, nytillträdd alldeles på slutet av den period krönikorna omfattar:
Mot slutet av Svitjods saga beskrivs det lakoniskt som "Men före den dagen [valdagen 1973] gick Svitjods konung Gustaf Mångvis till Valhall, djupt sörjd och saknad av sitt folk."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar