En förutsättning för att parodi och satir ska fungera är att föremålet är bekant för läsaren (lyssnaren, tittaren, mottagaren). Här får man hjälp av 116 fotnoter och ett cirka 25-sidigt efterord, och det är tur eftersom det inte alls är Downton Abbey det handlar om.
Thomas Love Peacock var ungefär samtida med till exempel Shelley och Byron, vilka båda medverkar i lätt maskerad form här, tillsammans med andra författare som jag vet ännu mindre om. De citerar Shakespeare och varandra, förutom att de försöker få ihop det med relativt ointressanta unga damer på den halvruin som Nightmare Abbey numera är efter ett stolt förflutet.
Man känner förstås igen både delar av intrigen och miljön, även om man som jag är beroende av fotnoterna för att hänga med i finesserna. Kanske det ändå är lite för omodernt för att hålla för en nutida läsare som inte just är specialintresserad av de parodierade författarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar