75. Bo Balderson: Statsrådet klarar krisen

Det här projektet - att läsa alla elva Balderson-deckarna om statsrådet - kom av olika skäl att hamna på is, men nu har jag tagit mig för att läsa också den här, den sista. (Vissa källor talar om den som "den senaste", men eftersom den kom 1990 har i alla fall jag gett upp hoppet om fler.)

Har man varit med hela vägen är det mycket man känner igen. Statsrådets svåger, den sjukpensionerade adjunkten Vilhelm Persson, är berättare, och får motvilligt följa med när statsrådet gör hembesök hos de misstänkta, när han inte sitter under en björk på statsrådets sommarställe på Lindö och försöker läsa en bok. Men det finns också några drag som skiljer ut den här delen från de övriga. Adjunkten spelar snarast huvudrollen genom att både vara den ende av de två som är med när mordet begås och genom att vara den som presterar lösningen på gåtan. Sedan vore statsrådet ju inte statsrådet om han inte försökte ge sken av att han spelar en större roll än han i själva verket gör.

Det är också som vanligt en gåta i pusseldeckarskolan; statsrådet får anledning att med viss förtjusning utbrista:

Ett slutet hus och en avgränsad mordplats. Och en begränsad tidsrymd. Nu gäller det bara att ta reda på vem av gästerna som gjorde det!

Jag uppfattar de politisk-satiriska inslagen som färre och mindre anknutna till intrigen än de har varit tidigare. Några korta avsnitt raljerar över exempelvis kvällspressen och sjukvården, men det känns aldrig riktigt inspirerat. Då är faktiskt lösningen på gåtan bland de mer inspirerade hos Balderson, även om den på sätt och vis påminner om den i Statsrådet och den utsträckta handen. (Miljön är å sin sida nästan kalkerad på den i Statsrådet sitter kvar, både vad gäller hus och rum där mordet begås.)

En annan baldersonsk specialitet är den allitteration som ofta präglar namngivningen; här är det advokaten Lars Längstadius, men det har förekommit många andra i de flesta tidigare böckerna. Det är något med det som är svårt att ta på allvar, när man har börjat tänka på Minerva McGonagall, för att inte tala om grundarna av de olika elevhemmen på Hogwarts.

Roligast hade jag ändå åt en av de medverkande och misstänkta som raljerar över svenska deckarförfattare:

Så många kända. En som är känd för att hennes man var känd, Och en som är känd för att hans tidigare arbetsgivare är känd. Och en som är känd för att han är känd från teve. Och en som är känd för att han är okänd.

Den första torde väl vara Ulla Trenter, och den andra skulle kunna vara Jan Mårtenson, som arbetade för kungen ett antal år. Den tredje skulle ju idag kunna vara vem som helst, men vid den här tiden kanske i första hand Jan Guillou. Och den fjärde är förstås Balderson själv.