92. Håkan Nesser: Münsters fall

Om man är det minsta deckarvan förstår man att ett erkännande som kommer oprovocerat ungefär mitt i boken inte är den fullständiga lösningen på gåtan. Så deckarvan är inte polischefen Hiller, som i tidigare böcker mest har varit en kuf med krukväxter på tjänsterummet, som Van Veeteren och hans kolleger kan se på med lite roat överseende. Kanske är det Van Veeterens tjänstledighet som nu gör att Hiller försöker utöva lite ledarskap och få de ansvariga poliserna att nöja sig med att någon har erkänt och kan dömas. Men då glömmer han att det är två oförklarade försvinnanden kvar att reda ut. Och så vet han förstås inte hur många sidor det är kvar av boken han medverkar i.

Van Veeteren är alltså tjänstledig från polisen - dock utan konkreta planer på att återkomma - och arbetar på ett antikvariat. Det betyder att nästan halva boken går innan han dyker upp, och även senare är det egentligen bara i enstaka scener han medverkar. Antikvariatsmiljön, som jag hade hoppats en del på, lyser i stort sett med sin frånvaro. Utrymmet tas i stället upp av Münster, som varit hans närmaste man i de fem första böckerna, och som fortfarande är hans badmintonpartner, om än mindre regelbundet, vad det verkar. Münster är en yngre man med familj och i jämförelse med Van Veeteren mindre vresig - mindre luguber, om man så vill. (Det dröjer den här gången till sidan 94 innan "luguber" dyker upp.) Men han klarar sig ganska bra på egen hand, även om också arbetslagets enda kvinna, Ewa Moreno, gör goda insatser.

Brottet den här gången är ett knivmord på en äldre man, som har blivit ihjälstucken i sin egen säng med en av hushållets förskärare inte mindre än tjugoåtta gånger. Det händer ju inte utan anledning, även om det är svårt att hitta något tänkbart mordmotiv i hans händelselösa liv. Är det något jag fastnar för den här gången är det den tristess som livet består av för många av de medverkande. Van Veeterens nytändning framstår som en trevlig kontrast, faktiskt.

Den här delen är varken bäst eller sämst i serien. Van Veeterens frånvaro märks förstås, men jag kan förstå att det kan behövas något nydanande grepp mitt i en serie på tio böcker. Nydanande är också stavningen "dilletant" för "dilettant" - om det nu inte är en avsiktlig vits. (Den rysk-svenska ordbok jag använde i mina ryskstudier för ett par decennier sedan innehöll för övrigt samma fel till stor glädje för oss felfinnare. På ryska heter det "дилетант", så det är möjligen inte helt lätt att veta vilken konsonant som ska dubbeltecknas på svenska.)

Min blogg- och bokcirkelkompis Ulrica och jag tar semester från projektet nästa månad och återkommer sista söndagen i augusti med nästa bok, Carambole. Kanske smiter jag emellan med något annat av Nesser i juli, om det blir plats på läslistan.