På något sätt behöver den långtidstjänstledige kommissarie Van Veeterens medverkan motiveras när han inte längre tjänstgör vid polisen. Den här gången är det inte underligt att han finns med, kan man säga utan att avslöja för mycket. Det handlar från början om en rattfyllerist som kör på och dödar en tonårspojke, men det är egentligen bara en inledande förutsättning för det som händer sedan. Det dröjer också tills polisen hittar sambandet mellan det dödsfallet och de senare.
Jag tycker nog att det här är något av en mellanbok i serien, och har lite svårt att förstå varför just denna har belönats (se omslaget ovan). Det betyder inte att det är dåligt, men det är inte ett av Nessers toppnummer, om det nu beror på att det är andra poliser som sköter utredningarna eller på något annat. (De medverkande poliserna får förresten i ett par fall vara med om positiva saker privat, som bådar gott inför de sista tre böckerna.)
Det dröjer den här gången ända till sidan 292, men då äter Van Veeteren "en luguber ensammiddag". Men för min del var den roligaste detaljen när Van Veeterens efterträdare som kommissarie, Reinhart, reser till New York för utredningen och bor på - Trump Tower!
Min medläsares inlägg finns här.
Jag tyckte det här var en av de bättre, så där tycker vi lite olika. Väntade också med spänning på när "luguber" skulle dyka upp. Nesser drog ut på det länge den här gången ;)
SvaraRaderaHan gillar ju att leka med oss, är mitt intryck. Men det här med vad som är bra och mindre bra är nog också en fråga om hur och när man läser. Den här gången var jag av någon anledning inte riktigt upplagd för Nesser, kände jag när jag började, och det gör väl sitt till.
Radera