I den här åttonde delen i serien om Van Veeteren är han själv knappt med alls. Huvudrollen intas i stället - mycket kompetent - av Ewa Moreno, kriminalinspektör vid polisen i Maardam, som har medverkat även tidigare, men mer i bakgrunden. Egentligen har hon semester med sin pojkvän (eller vad han ska kallas - en återkommande fråga genom hela boken), men blir slumpmässigt indragen i ett försvinnande, som på något sätt ska höra ihop med det 16 år gamla mord som också berättas i återblickar. När det sys ihop på slutet är det riktigt elegant, tycker jag. Någon del av sambandet var kanske inte så svår att räkna ut, men allt insåg jag verkligen inte.
En bit av boken har jag den här gången lyssnat på, och jag undrar om det är därför jag har missat var "luguber" förekommer - för inte kan det saknas i en Nesser? Klimke, vem han nu är, förekommer, nämnd i förbigående som vanligt. Och så har jag fastnat på något annat återkommande, nämligen husen i "pommersten". Jag tog mig för att googla vad detta är, och inte annat jag kan begripa är det något som Nesser har hittat på själv. (På alla sätt mot mina principer klickade jag mig vidare till en kvällstidningsartikel av Cecilia Hagen, där frågan ställs. Bonus är att intervjun verkar vara gjord när serien om Gunnar Barbarotti var i sin linda - läs själv! - samt att hunden Norton fanns med i Bretagne.)
Efter vad jag tyckte var en liten nedgång förra månaden vill jag utnämna det här till en av de bästa delarna i serien. Inte bara den eleganta lösningen, utan också miljön, en semesterort vid havet med färjeförbindelse till "öarna", ändlösa stränder och uteserveringar, håller hög klass.
Ett inlägg om vad min medläsare Ulrica tyckte kommer att finnas här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar