Eva Ibbotson slog igenom med Den stora spökräddningen, som jag har läst många gånger, men sedan blev det nog så att jag växte ifrån hennes böcker innan det hann komma så många fler. Den här är från 1994, och då läste jag annat. Nu tog jag mig ändå för att låna hem den, eftersom den har blivit diskuterad i anslutning till Harry Potter-universumet.
Visst finns det en del i den här historien som kan ha inspirerat J K Rowling. Perrong 13 finns på King's Cross Station i London, där också Harrys perrong 9 3/4 finns. Den här är däremot övergiven och blir bara intressant vart nionde år, när en guppel, ett slags maskhål, är öppet i nio dagar. När vi kommer in i handlingen är det snart dags för en sådan öppning, och den är viktigare än någonsin. Genom guppeln kommer man nämligen till (och från) Ön, varifrån kungaparets son, en prins, vid förra öppningen försvann (eller slarvades bort, om man ska vara helt ärlig). Han har sedan dess bott i London, men ska nu återföras till sina riktiga föräldrar.
Här finns förstås en annan parallell till Harry Potter med en pojke som växer upp i en vanlig (nåja) familj, omedveten om sitt ursprung. Men den förmodade prinsen har här mer gemensamt med Harrys odräglige kusin Dudley och är föga intresserad av att följa med undsättningsexpeditionen, som består av en trollkarl, en fe, en jätte och en häxflicka (se omslaget). Det här med bortskämda, odrägliga barn är förresten en sak som verkar återkomma i engelsk barnlitteratur; jag tänker på Eustace i Narnia-böckerna och de övriga fabriksgästerna i Kalle och chokladfabriken.
Det är ganska överbefolkat i handlingen med väsen av diverse slag. Harpyor, sjöjungfrur och veskrikor vimlar omkring i sina respektive habitat, och ska man anlägga ett genusperspektiv kan man säga att det finns starka kvinnliga karaktärer både på den goda och den onda sidan. Det finns dessutom anledning att fundera över förhållandet mellan arv och miljö vad gäller prinsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar