Tredje boken på min kurs (om ni minns) vet jag inte riktigt varför jag en gång har köpt, för den kom in här redan för fyra år sedan. Troligen har det skyltats med den i någon bokhandel i målspråkslandet.
Det är i varje fall första delen i en serie, där det nu har kommit fyra böcker, och en femte verkar vara på väg. Polisen det handlar om heter Olga Island, och det ger förstås upphov till minst en tokrolig incident, när hon ringer upp ett vittne som frågar "ringer ni från Island?" (och hon svarar "nej, från Kiel"). Hon lyckas alldeles i början av boken skjuta ihjäl en kollega i Berlin, men det visar sig ha varit i nödvärn, och kollegan jobbade egentligen för en rysk maffiaboss. Det tror jag att man får läsa mer om i kommande delar, för det blir aldrig riktigt utrett.
Olga får i alla fall flytta till Kiel och bli någon sorts mellanchef, en tjänst som det var många lokala förmågor som hade ögonen på. Eftersom hon inte är ett under av social kompetens - utan att för den skull ha en diagnos, som annars är så modernt i deckare numera - har hon vissa problem att få personalen med sig. Det är även i övrigt ganska stereotypt. Det dåliga automatkaffet finns med, liksom de dåliga matvanorna. Mest äter hon belegte Brötchen som hon köper på bensinmackar (och äter i bilen på väg mellan olika förhör), ibland en Döner. Och så har hon förstås ett förflutet, dels i Kiel på något sätt, dels med en karl.
Det är inte så dåligt som jag får det att låta nu, men det är tyvärr heller inte något särskilt som lyfter framställningen över det här standardmässiga. Själva gåtan, som handlar om likfynd i olika söt- och saltvatten i och runt Kiel, är det inget fel på. Det är lite lagom spännande med någon biljakt och någon skottlossning, men roligast måste det vara för den som bor i Kiel och kan följa med i alla förflyttningar och känna igen byggnader och annat.
Det är i varje fall första delen i en serie, där det nu har kommit fyra böcker, och en femte verkar vara på väg. Polisen det handlar om heter Olga Island, och det ger förstås upphov till minst en tokrolig incident, när hon ringer upp ett vittne som frågar "ringer ni från Island?" (och hon svarar "nej, från Kiel"). Hon lyckas alldeles i början av boken skjuta ihjäl en kollega i Berlin, men det visar sig ha varit i nödvärn, och kollegan jobbade egentligen för en rysk maffiaboss. Det tror jag att man får läsa mer om i kommande delar, för det blir aldrig riktigt utrett.
Olga får i alla fall flytta till Kiel och bli någon sorts mellanchef, en tjänst som det var många lokala förmågor som hade ögonen på. Eftersom hon inte är ett under av social kompetens - utan att för den skull ha en diagnos, som annars är så modernt i deckare numera - har hon vissa problem att få personalen med sig. Det är även i övrigt ganska stereotypt. Det dåliga automatkaffet finns med, liksom de dåliga matvanorna. Mest äter hon belegte Brötchen som hon köper på bensinmackar (och äter i bilen på väg mellan olika förhör), ibland en Döner. Och så har hon förstås ett förflutet, dels i Kiel på något sätt, dels med en karl.
Det är inte så dåligt som jag får det att låta nu, men det är tyvärr heller inte något särskilt som lyfter framställningen över det här standardmässiga. Själva gåtan, som handlar om likfynd i olika söt- och saltvatten i och runt Kiel, är det inget fel på. Det är lite lagom spännande med någon biljakt och någon skottlossning, men roligast måste det vara för den som bor i Kiel och kan följa med i alla förflyttningar och känna igen byggnader och annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar