Efter den första (eller hur det nu var med det) delen i den här evighetsserien var jag lite ljummen, men här tycker jag det tar fart och blir ganska roligt för det mesta. Däremot är jag fortfarande lite förvånad över att mysteriet har en så relativt liten roll; långt mer än halva boken är fars och äventyr innan det blir anledning för tvillingarna att vara lite deckare.
Förutsättningarna den här gången är att Hubert ska tillbringa hela höstterminen i Vindsele hos sina tvillingkusiner, eftersom hans mamma har blivit bjuden till USA, där hon har en syster. Hubert är förstås odräglig som vanligt, men tvillingarna organiserar ett mottagande som gör till och med honom lite tagen. Silverkulan har han hittat på sommarens semester i Fredrikshald, och utgångspunkten är förstås att det är den som Karl XII sköts med. När det drar ihop sig till 30 november ordnar Historiska föreningen i Vindsele en afton på temat, och det avsnittet är lite intressant bara som kontrast till hur den dagen har firats på annat håll på senare år.
En sak som återkommer i den här boken, som jag reagerade på redan i den förra är att tvillingarna är långt ifrån oskiljaktiga. Här ger sig Klas iväg hemifrån mitt i natten utan att väcka Göran (att han inte vill ha med Hubbe är kanske inte så underligt), vilket får mer ödesdigra konsekvenser är omslagsbilden antyder.
Förutom den tidstypiska skiddressen är det en del annat som placerar in historien i sin tid på ett tydligare sätt än i den förra boken, som var mer obestämd dåtid. Här förekommer till exempel Frukostklubben på radio (och efter morgonandakten sänds det inga program på många timmar, vilket ju känns oerhört länge sedan med dagens ständiga tillgång till ljud).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar