Nyligen hörde jag på Agnes Lidbecks alldeles nya bok, Förlåten, och blev positivt överraskad. Jag hade egentligen tänkt att ha lite paus från Kulturkollos nätbokcirkel för att prioritera egen läsning, men när den här, hennes debut, var månadens bok - dessutom bara sådär 200 sidor - ville jag gärna försöka hinna med den. Diskussionen har nyss börjat, men jag skriver av mig här så länge.
Det här är den sortens bok där man - eller i alla fall jag - genomgående tycker genuint illa om huvudpersonen. Det handlar om Anna, som just i början föder barn, och sedan får vi följa med henne genom ett äktenskap och familjeliv, som jag tycker att hon borde ha lämnat på ett tidigt stadium. Förmodligen hade både hon och resten av familjen mått bättre av det. Vi får i och för sig inte reda på så mycket om hennes man och de så småningom två barnen, men jag kan inte tänka mig att de trivs, när Anna så tydligt vantrivs. För mig överskuggar detta läsningen, och jag kommer på mig själv med att ogilla även boken, men det är nog egentligen orättvist. Snarast är det en prestation av författaren att kunna vara så konsekvent med sin huvudperson. När Anna långt om länge gör något åt sin situation lyckas hon göra det på ett sätt som får mig att bli ännu mer negativ.
Det är svårt att rekommendera den här boken till någon annan. Recensioner i seriösa sammanhang verkar konsekvent hylla den, och den har fått diverse priser och nomineringar. Det ska vara en uppgörelse med den moderna kvinnorollen, och det dras paralleller till andra som har skrivit om andra tiders kvinnoroller. Jag stannar ändå för att det är inte var en bok för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar