Viktor Kasparsson är ingen superhjälte direkt; han är någon sorts privatdetektiv i 30-talets Helsingborg och specialiserad på den ockulta branschen. Ett exempel - ursäkta spoilern - är att en stöld av värdefulla mynt visar sig vara utförd av en gengångare, låt vara att även en levande människa är inblandad. Det är typiskt för de fyra berättelserna som ingår i den här samlingen, att det kombineras övernaturligt och naturligt på ett ganska friskt sätt. Det är mer skräck än deckare, även om balansen mellan de genrerna är olika i de olika historierna.
Det är något tintinskt över Viktor Kasparsson i äppelknyckarbyxor och keps när han utforskar en ruin på Söderåsen:
Jag tycker det är ganska väl genomfört med fina miljöer från tiden, men kanske något anakronistisk dialog ibland. Och så undrar jag om man hade bilradio på 30-talet.
Den som är specialintresserad av utgivningshistoriken (detta album är nummer 0 i en serie om sju) kan läsa mer här. Där talas om "serienoveller", en term som dyker upp ibland, och väl är lika svårdefinierad som novellen i sig. Men jag tillåter mig ändå att bredda novellgenren genom att ta med en av de fyra i årets utmaning. Om någon misstycker så har jag ändå med marginal uppfyllt kravet att läsa 20 noveller som passar in på någon de 40 beskrivningarna på listan. Här använder jag "Vems rosor växer i ån?", en historia med kopplingar till vattenväsen som näcken, bäckahästen, strömkarlen med flera, för utmaningens nummer 32: "en novell vars titel du tycker är vacker". (Jag har varit tveksam till den punkten från början, för den känns lite för subjektiv, men låt gå för den här lösningen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar