146. Markus Tullberg: Kroppen i det vita rummet

Det slutna rummet är en klassisk utgångspunkt för deckarintrig, och den här gången är det så bokstavligt att det slutna rummet faktiskt är ett rum i en lägenhet, till skillnad från förra gången jag läste Markus Tullberg, när rummet svävade i luften. Lägenheten ligger i Paris (där ju Eiffeltornet alltid syns; jämför omslaget), och det är återigen den kosmopolitiske Valter Green som assisterar den franska polisen i utredningen av ett mord. Allt är inte som det verkar vara - förstås. Men jag tycker att de kända ingredienserna turneras på ett tillräckligt nytt sätt, samtidigt som det kända naturligtvis är en blinkning åt genren och åt oss som gillar gammaldags pusseldeckare. Dit hör också att det inte är en skildring som gör anspråk på att beskriva realistiskt polisarbete, ens för sin tid. Jag uppskattar det, andra gör det kanske inte.

Formatet är ovanligt. Det framgår inte riktigt av bilden, men boken är liten, stor som ett vykort ungefär. Det är runt 100 sidor text, så man kan läsa den i en sittning om man är tålmodig. Diskussionen om långnovell eller kortroman hoppar jag över den här gången; jag nöjer mig med att konstatera att formatet är det rätta för den här historien. Det är gott nog. Det är förresten inte så vanligt som man tror; jag har ju klagat på moderna deckares mångordighet mer än en gång i den här bloggens historia. Man får den miljö som behövs, en stor parisisk lägenhet med ett författarkollektiv, de karaktärer som behövs och de ledtrådar som behövs. En och annan av dem lyckas jag identifiera som ledtråd, men därifrån till att inse vilken betydelse de har når jag inte. Och det är säkert inte meningen att alla ska.

Jämfört med den förra/första delen av de här mysterierna tycker jag snarast att den här är bättre som helhet. Lägenheten kan inte riktigt konkurrera med luftskeppet som miljö, men det mesta andra är lite bättre, inte minst detaljomsorgen, där jag inte fastnar på någon enda anakronism, och det är inte så vanligt. Det är svårt att skriva om det som hände för nästan 100 år sedan utan att vår tid skiner igenom någonstans. Det betyder inte att det här känns som en bok från den tiden - vill man ha det finns det många att välja på - men allt fungerar utan att märkas, och det brukar vara ett bra tecken.