För snart ett år sedan läste jag Mina drömmars stad, första delen i den här serien om fem böcker. Mycket av det jag då tyckte gäller också den här boken. Det är gränslöst eländigt, men säkert realistiskt. Det är överlastat med miljöbeskrivningar, men säkert realistiskt. Det är också relativt händelsefattigt, men säkert realistiskt.
Storheten i den här serien går mig förbi, tvingas jag konstatera. Om det inte vore så elakt skulle jag säga att en författare som mest vill visa upp att han vet hur spårvagnsnätet såg ut ett visst år kanske hellre ska skriva en historik över Stockholms spårvägsnät än en romanserie om påhittade människor. Och om det ändå bara gällde spårvägsnätet - det är samma sak med byggnader, gator, krogar, industrier, den stora utställningen 1897 och je ne sais quoi.
Bland de påhittade människorna är det nog meningen att vi ska känna med Emelie, äldsta dotter i familjen som bildades i förra boken. För min smak är hon för endimensionellt självuppoffrande, men det är kanske svårt att bli annat som storasyster i en familj där föräldrarna dör. Intressantare är hennes bror August, som adopterats in i en välbärgad familj och får allt svårare att leva upp till förväntningarna i de båda miljöer han tillhör. Så småningom blir också yngste brodern Olof spännande, när han gör allvar av sina konstnärsdrömmar, bosätter sig i en ateljé och blir god vän med Arthur Högstedt. I den relationen blir det för första gången för mig en antydan till roande lek med fiktiva och verkliga personer, det som annars en roman av den här sorten kunde innehålla mycket av.
Med denna del har eposet nått sekelskiftet 1900. I allra sista boken finns en översikt över vilka kapitel som utspelar sig när. Den tycker jag hade fyllt sin funktion i varje bok. Där finns också en översikt över de familjer det handlar mest om, och där kan man bland annat förbereda sig på vem som kommer att dö. Det kanske jag inte hade behövt veta, men jag tittade ju själv där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar