180. Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om brott

I min ungdom hade jag några stycken av de här skräckrysarsamlingarna, men de har försvunnit i någon gallring, på den tiden jag gjorde sådana. De fanns också att låna på biblioteket, fast de var Wahlströms-böcker, kanske för att de trots allt innehåller en del bidrag av kända och uppskattade författare. Det är alltså inte, som jag nog trodde, Hitchcock som har skrivit novellerna, utan han står för förord och urval (och det finns antydningar på nätet om att hans insats egentligen bara var att låna ut sitt namn).

I den här samlingen finns storheter som Agatha Christie, Dorothy Sayers och Roald Dahl representerade. Christies novell är en tidig Poirot-historia som kanske inte hör till hennes bästa, men innehåller det originella draget att Poirot och Hastings gör inbrott. Sayers' bidrag saknar både lord Peter Wimsey och hennes andre detektiv, Montague Egg, utan är mer rysare än deckare. Och Roald Dahl sparar sig som vanligt till sista meningen, som skruvar till den poäng man trott sig se ett bra tag, men visar sig bara ha varit en del av rysligheten.

För novellutmaningen, som har haft paus ett par månader sedan sist, väljer jag att för nummer 2, "en novell som filmatiserats", använda "Fåglarna" av Daphne du Maurier. Det är alltså förlagan till Hitchcocks film med samma namn, som väl egentligen är mer känd än novellen. du Maurier skrev förresten också romanen Rebecca, förlaga till en annan Hitchcock-film. (Det finns också en novell till i samlingen som är filmatiserad, "Storviltjakt" av Richard Connell, som av nätet att döma verkar vara en liten klassiker på engelska.)

De här samlingarna har omslag - bestående av olika inslag från novellerna - av Ola Ericson, som gjorde många andra omslag för Wahlströms, och dessutom av allt att döma detta försättsblad som jag tror är detsamma i alla novellsamlingarna i serien:

Nu hittade jag tre av dem på Erikshjälpen för ett tag sedan, så det är inte omöjligt att jag återkommer till någon av de andra två här. Då hoppas jag på lite mer överensstämmelse mellan titel och innehåll, för strängt taget är det inte mer än tre av de sex novellerna som handlar om brott.