Om jag räknar rätt finns det i skrivande stund 46 Homan-deckare, en per år med början 1973. Med tanke på att serien och jag är jämnåriga och att jag har läst deckare sedan mellanstadiet är det nästan underligt att jag inte någon gång har läst någon av dem. Det här är alltså den första, och jag lovar ingenting annat än att jag nog kommer att fortsätta med nästa, och sedan hålla på så länge jag tycker att de är bra. Tomas Bolme läser, och det tycker jag är trevligt.
Homan, med förnamnen Johan Kristian, är antikhandlare med butik på Köpmangatan i Gamla stan i Stockholm. Han bor på samma gata, och eftersom också flera av de övriga inblandade i den här historien bor och arbetar (i de fall det ordet alls är tillämpligt) i stadsdelen blir det nästan lite småstadsdeckare över den här boken. Homan går till fots när han ska besöka någon, när han ska äta på Gyldene Freden eller när han ska ta Djurgårdsfärjan. Vid besök på polishuset på Kungsholmen blir det taxi, även om han har egen bil, främst använd när han ska på auktioner utanför tullarna.
Inledningen är faktiskt en av de bättre jag har läst - till vilket jag också räknar lyssnat till - i en svensk deckare. Viveka Berger, en genom arv välbärgad dam i yngre medelåldern, en dam av den sort som nu egentligen bara finns kvar i gammaldags deckare, kommer in till Homan med en tavla som hon vill att han ska titta på. Hon påstår att det vid tre tillfällen har synts en död kvinna på tavlan, lik henne själv, iförd en klänning som hon själv har låtit sy upp (på Märthaskolan, var annars) och med en pistol i handen, en likadan som hennes mamma tog sitt liv med. Homan vet inte riktigt vad han ska tro - det rimliga vore kanske att tro att kvinnan är galen på ett eller annat sätt, men han blir ganska raskt indragen i Vivekas familj med hel- och halvsyskon, varav ett par stycken med respektive. Det händer mer efter hand omkring Viveka, och så är det någon som dör, förstås. Själva intrigen börjar som sagt mycket bra, segar lite i mitten, men avslutas synnerligen kompetent med en samling av alla misstänka i Homans butik, som får tjänstgöra som det obligatoriska biblioteket i pusseldeckare.
Homans affärsverksamhet blir nog lite lidande den korta period som den här historien varar, men den bildar hela tiden en småputtrig bakgrund till de ondsinta intrigerna i familjen Berger. Är det inte en auktion att åka på så är det en kund som kommer in och köper en jultallrik från Bing och Gröndahl. (Det är förresten ovanligt framsynt av författaren att redan 1973, när jultallrikarna var högsta mode, fundera: "Frågan är bara om samlarflugan håller i sig.") Homan är en sympatisk bekantskap, som egentligen vill ha det ganska stillsamt med sin affär och sin siameskatt, som förresten inspirerar till lösningen - som jag har förstått är lite en gimmick med de här böckerna
En rolig detalj är att boken av allt att döma utspelar sig sommaren 1972, när FN:s miljökonferens pågår i Stockholm (det flaggas med FN-flaggor och det kommer utländska kunder). Den konferensen var Jan Mårtenson själv högste ansvarig för i sin tjänst på dåvarande jordbruksdepartementet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar