Mr Parker Pyne hör inte till Agatha Christies mest kända huvudpersoner - möjligen kan han vara på fjärde plats efter Poirot och miss Marple (eventuellt i omvänd ordning) och Tommy och Tuppence på delad tredjeplats, om inte fjärdeplatsen ska gå till mr Harley Quin och mr Parker Pyne får nöja sig med femte. (Vad är det förresten med detta att manliga detektiver omnämns med både för- och efternamn hela tiden?) Den här samlingen av tolv tidigare tidskriftspublicerade noveller är den enda boken om honom; sedan finns det också ett par historier till som är med i andra samlingar.
Omslagsbilden illustrerar det som är inledningen till i varje fall de första sex novellerna och återkommer i varierad form i de övriga. Mr Parker Pyne annonserar i The Times, på den tiden förstasidan bara innehöll annonser, i "the agony column" med följande meddelande: "Are you happy? If not consult Mr Parker Pyne, 17 Richmond Street." De som söker upp honom är kanske inte alltid i behov av samtalsterapi, och det är heller inte det han ägnar sig åt. Mot arvode åtar han sig att ändra klienternas liv till det bättre, ofta genom att utan deras vetskap föra in spänning eller förändring av någon avgörande förutsättning. Det är ofta mer roande än spännande för läsaren, inte minst eftersom klienten sällan begriper att de har fått hjälp, långt mindre varifrån den har kommit, och det trots att de själva har anlitat mr Pyne.
I den andra hälften av boken är mr Parker Pyne på resa, semester ska det kallas, men han får rycka in och styra upp saker även i Turkiet, Syrien, Persien, Egypten och Grekland. Några gånger är han här mer traditionell detektiv. Christie var ju i sitt andra äktenskap gift med arkeologen Max Mallowan och följde med honom på olika håll i Orienten, och det har satt sina spår här, liksom i en del andra verk, främst med Poirot i huvudrollen. Här är det till och med så att en novell heter "Death on the Nile", som den kända Poirot-deckaren, och utspelar sig på en kryssningsbåt, ganska lik den som förekommer där. Men intrigen är en helt annan, och det är dessutom inte så många som dör här. Och på vägen ut till Orienten åker man förstås Orientexpressen, om än på andra hållet än i den mer kända boken.
Lite synd tycker jag det är att Christie aldrig återvände till mr Parker Pyne eller gav honom utrymme i det längre formatet. Han är i sin välvilja och vänlighet - även när han blir störd på semestern - en huvudperson som det är lätt att tycka om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar