Silvervägen är i verkligheten riksväg 95 mellan Skellefteå och norska gränsen. Där har jag aldrig varit, och det är en del av landet som jag knappast har någon relation till. Ändå tycker jag att miljöerna med de små avfolkningsorterna och de långa avstånden är något av det bästa med den här, låt oss kalla den, deckaren.
Det är också den där sortens bok som börjar med två olika historier, men man förstår ju att de ska löpa samman så småningom. Den ena handlar om Lelle, som kör längs Silvervägen under de ljusa sommarnätterna på jakt efter sin dotter Lina, som försvann för tre år sedan. Envist håller han fast vid att hon inte är död, som om det är det som hindrar honom från att helt gå under. Han är ändå på god väg med alkohol och annat. Den andra historien handlar om Meja, som är lika gammal - sjutton år - som Lina var när hon försvann. Meja kommer inflyttande med sin mamma, som har träffat en ny man på nätet, för vilken gång i ordningen framgår inte, mer än att det varken är första eller andra.
De har det svårt var och en på sitt sätt, och har sina egna sätt att hantera tillvarons motigheter. Egentligen är det lika intressant som den intrig som handlar om vad som har hänt Lina, som förresten så småningom utvidgas ganska rejält. Upplösningen kommer inte oerhört överraskande, och är tyvärr svagare än resten av boken. Men det ska inte skymma att det är en bok med många förtjänster, och det skulle förvåna mig om den inte blir film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar