287. Marianne Cedervall: Svinhugg

Man kan hitta fram till böcker på olika sätt. Till Marianne Cedervall hittade jag eftersom ett antal sidor av henne var tryckta av misstag i en helt annan bok som jag läste för ett tag sedan. De kom dock från en senare bokserie, där hon skriver om ett par andra huvudpersoner, men liksom denna utspelar den sig på Gotland.

Här började jag i stället från början i hennes författarskap, det vill säga första delen av fem (och en halv, för det har kommit en liten kortroman också) om Mirjam och Hervor. De är ett omaka par, men trivs uppenbarligen i varandras sällskap, och meningen är att vi också ska göra det. Mirjam är läkare och Hervor är, ja, spåtant eller liknande. Det som har hänt innan den här boken börjar är att Mirjam har blivit lurad på alla sina besparingar (och lite till) av tre direktörer i ett privat vårdföretag. Hon får flytta till "Lapphelvetet" och arbeta på en vårdcentral och leva på existensminimum i ett antal år för att betala av sina skulder, och där träffar hon Hervor. Nu kommer de till Gotland, där Mirjam har sina rötter, och där ska de ta hämnd på de tre, som har fortsatt sin verksamhet med viss framgång, i varje fall rent materiellt.

För mig känns det som om tanterna i Arsenik och gamla spetsar möter Karin Brunk Holmqvist och flyttar till Gotland. Det är en vildsint korsning mellan den idylliska miljön, där Mirjam har köpt ett gammalt missionskapell som hon renoverar, och de totala galenskaper de båda ägnar sig åt för att ge gubbarna vad de förtjänar. Jag vet inte riktigt om de förtjänar allt de råkar ut för, och framför allt finns det andra i deras omgivning som också blir lidande på olika sätt. Frågan är om inte det hela hade vunnit på att skruvas ytterligare lite till så det kom ännu lite längre från verkligheten.

Jag kommer nog inte att fortsätta med fler delar i serien, även om den här alls inte är en dålig bok. Den är däremot inte tillräckligt bra för att sticka ut i det överbefolkade gränslandet mellan landsortsdeckare och feelgood, och det tycker jag på sätt och vis är lite synd, för det finns absolut mer att berätta om Mirjam och Hervor, inte minst vad gäller deras respektive familjerelationer. En rolig sak med den här ljudboken är att den är inläst av två personer, Susanne Alfvengren som läser berättelsen och Mirjams repliker på gotländska, och en för mig okänd Gun Olofsson, som läser Hervors repliker på norrbottniska. Och så ser jag att författaren debuterade vid 60 års ålder, vilket ger hopp åt oss 45-åringar med skrivklåda.